Kaari Utrio blev intresserad av historia som sjuåring då hon råkade läsa boken Jokamiehen maailmanhistoria.

– Redan innan jag läste den boken älskade jag historier, och historien är ju full av just historier.

I folkskolan tänkte Utrio att hon skulle bli historielärare eftersom hon inte kunde föreställa sig några andra alternativ. Sedan i mellanskolan läste hon Eila Pennanens bok om heliga Birgitta. Medeltiden tog Utrio med storm.

– Det var en klar och bergsäker övertygelse om att medeltiden var min gren av historien.

När Utrio började vid universitetet möttes hon av en chock. Ingen av lärarna hade hört talas om annalisterna, som Utrio hade läst om redan i mellanskolan liksom om mycket annat sett ur den senaste internationella forskningens ljus.

– Själv var jag inte intresserad av politik ur det förflutna utan av hur samhällen fungerar.

Medeltida studier gjordes inte just alls, och det fanns knappt med källitteratur.

– Jag plöjde igenom finska medeltidens dåtida auktoritet Jalmari Jaakkolas böcker som tillsammans vägde 15 kilo och varav de flesta var produkter av hans egen fantasi, skrattar Utrio.

Som tema för Utrios pro gradu-avhandling i allmän historia blev hon föreslagen Ludvig XIV:s diplomatiska korrespondens.

– Efter idoga böner fick jag assistenten i allmän historia Martti Lauerman övertalad till att jag fick skriva min pro gradu-avhandling om den brittiska medeltiden.

Utrio studerade Henrik II:s familjepolitik, det vill säga på vilket sätt kungen gifte bort sina ättlingar för att förstärka sin ställning. Villkoret för valet av tema var att hon skulle koncentrera sig på att jämföra latinska och engelska krönikor.

– På universitetet blev jag djupt besviken på rådande synsätt men inte på undervisningen. Undervisningen i metodologi var bra.

Undervisningspersonalen i historia var mansdominerad. Den enda kvinnan var arkeologiprofessorn Ella Kivikoski.

Sin pro gradu-avhandling i Finlands historia gjorde Utrio under handledning av professor Eino Jutikkala, som var väl insatt i finländskt allmogeliv, men som till Utrios besvikelse ansåg att kvinnor och vardagsliv var en bisak.

Även om studenten på allvar hade för avsikt att bli historieforskare, började framtiden klarna i och med den muntliga tentamen i slutskedet av studierna.

– Jag gjorde den för professor Jutikkala och klarade mig bra. Till sist frågade han vad jag tänkte börja arbeta med. Jag svarade trotsigt att jag tänkte skriva historiska romaner. Han replikerade att jag verkligen har en tendens att fylla tomrum med fantasier.

Denna replik var ändå inte helt tagen ur luften. Utrio inledde sitt författarskap av en slump redan under studietiden. Genom sin mor, som var moderedaktör, började Utrio skriva en följetong för tidningen Eeva.

– Jag gjorde den på basis av min pro gradu-avhandling i allmän historia. Då var det bara ett sätt att få in pengar. Det slog mig inte ens att jag inte skulle kunna skriva.

Universitetet har förändrats mycket sedan Utrios tid där.

– För närvarande är forskningen om medeltiden oerhört omfattande och man studerar även annat utöver maktpolitik. Det är kanske också något av min förtjänst.