Ännu för ett par årtionden sedan var tidningssalen i universitetsbyggnaden Porthania ett rökrum där man kunde bekanta sig med det mångskiftande ”forskarsamhället”. Geografen Mauno Kosonen, som rökte cigarill bakom sina papper, hann alltid byta några vänliga ord med den unge assistenten. Jag avundades min lärare Ossi Ihalainen, som hade spelat tenorsaxofon i Olavi Virtas band på 1960-talet. Om man hade god tur kunde man i hallen höra Pertti ”Lande” Lindfors högljudda telefonsamtal om universitetspolitik.

Som äldre lärare och forskare har jag insett hur viktigt det är att bekanta sig med olika forskare och lärare vid universitetet. Från alla skeden av min fyrtioåriga studietid minns jag lärarpersonligheter vars inverkan på mina studier, mina karriärval och min forskaridentitet har varit betydande. Först senare har jag upptäckt intressanta gemensamma drag hos flera av mina förebilder. Många av dem har nämligen ingalunda gjort sin akademiska karriär inom den vetenskapsgren som de ursprungligen började studera vid universitetet.

Själv kom jag till universitetet för att studera finska, men redan efter två år bytte jag huvudämne till allmän litteraturvetenskap. Slutligen blev jag forskare i inhemsk litteratur och därefter professor i läroämnet, trots att jag aldrig egentligen har avlagt några studier i ämnet. Enligt min uppfattning summerar denna krokiga karriärväg hela universitetets idé. Utöver att universitetet ska erbjuda kunskaps- och färdighetsinriktade studier ska det skapa förutsättningar för både personlig och intellektuell utveckling och tillväxt.

Men finns det fortfarande liknande platser som rökrummet? Jovisst! I riksarkivets matsal har jag under årens lopp bekantat mig med ett flertal personer som forskar och undervisar i olika ämnen och personer som är verksamma inom förvaltningen. Tillsammans med dem kan jag engagera mig i det som är det bästa med den akademiska samtalskulturen: att föra fram säkra åsikter om allt sådant mellan himmel och jord som inte går att bevisa.