Jyrki Nummi, professor i inhemsk litteratur, har forskat i Aleksis Kivis prosa, lyrik och drama som en del av uppkomsten av den finska litteraturen på 1800-talet. Kivis produktion erbjuder ett mångsidigt forskningsområde inom den process då en finskspråkig litteratur medvetet byggdes upp i Finland i enlighet med världslitteraturens traditioner och klassiker.

Kivi bekantade sig med världslitteratur – Homeros, Dante, Shakespeare och Cervantes – genom svenska översättningar. Han hade en god kännedom om antikens och renässansens klassiker, han var grundligt insatt i Bibelns psalmdiktning och han sammanförde större och mindre traditioner i sina verk. Redan i början av 1900-talet utredde Viljo Tarkiainen vilka Kivis drivfjädrar och modeller hade varit. Tarkiainen utgick dock ifrån 1800-talets positivistiska källforskning och övergick aldrig från att samla in belägg till att analysera resultaten av Kivis kreativa sammansmältningsprocess. Dagens forskare intresserar sig däremot för hur bibelcitaten utgör en bottenlös källa av komik i Kivis hela produktion, hur en renässanskomedi byggs upp i hans skådespel Sockenskomakarna, hur antikens symposielitteratur formar dialogstrukturerna i hans roman Sju bröder eller hur de homeriska eposens symmetri och emfas blir synliga i den.

Det har också skett betydande förändringar i synen på personen Kivi. Uppfattningen om en missförstådd poet som förtrycktes av August Ahlqvist var en viktig identitetssymbol för konstnärer kring förra sekelskiftet, och även för den finskspråkiga akademiska eliten i landet som senare blev självständigt. Det finns inte längre beställning på ett dylikt porträtt, och den obildade naturbegåvningen har så småningom visat sig ha varit en målmedveten och självmedveten yrkesförfattare.