Tvisten mellan Snellman och universitetets ledning lämpar sig utmärkt för historiskt resonemang. Genom konsistoriets och rättens protokoll har vi å ena sidan kunskap om händelsernas gång, men å andra sidan ger Snellmans text exceptionellt väl övervägda motiveringar för hans radikala handlingar.

Snellman var en filosof av den hegelska skolan. Märkligt nog utelämnade Hegel universitetet i sin strävan efter att utreda alla de grundläggande tillfällena där mänskliga gemenskaper byggs upp. Snellman rättade till denna brist. För honom var universitetet en gemenskap där alla dess medlemmar – även studenterna – blir erkända som fria och ansvariga aktörer. Rektor Fredrik Wilhelm Pipping liknade i stället universitetsgemenskapen vid den dåtida familjen där fadern var en auktoritet.

Enligt Pipping skulle man lyda honom blint, eftersom han var överhuvudet i universitetsfamiljen. Snellman å sin sida ansåg att han som en medlem i universitetsgemenskapen var förpliktad att tänka självständigt. Ingendera sidan erkände den andre såsom denne själv uppfattade sig vara. Således är tvisten i själva verket ett exempel på ett hegelianskt historiskt fall där kampens kärna uttryckligen handlar om att bli erkänd.

Man kan gott hävda att Snellman handlade hjältemodigt: han offrade sin egen karriär för det som han ansåg vara för allmänhetens bästa. Å andra sidan kan Snellmans handlingar på goda grunder också ses som intriganta. Eftersom Rysslands kronprins var verksam som Kejserliga Alexander-universitetets egentliga kansler, blev universitetets politiska verksamhet noggrant övervakad i S:t Petersburg. Ett par årtionden tidigare hade studenten Karl Ludwig Sand mördat Rysslands konsul August von Kotzebue i Tyskland. Därför sågs studenter fortfarande som mycket potentiella rebeller. Talen om frihet i Helsingfors föreföll i S:t Petersburg som upproriska. I synnerhet för att det var fråga om universitetet, ansåg man att det vore bäst att vara försiktig. I värsta fall kunde Snellmans handlingar ha äventyrat Finlands ställning som en autonom del av Ryssland.

Snellmans fejd med universitetets ledning är i själva verket just ett sådant historiskt fall som man reflekterar över vid ett snellmanskt universitet. Studenten som läser texten ges ingen enkel lösning till hur var och en borde ha agerat. Trots allt lär fallet oss att det är bäst att erkänna de andras position i gemenskapen, om man vill undvika dispyter i samarbeten. Var och en av oss kan hamna i en sådan situation där allmänhetens bästa kräver att man utsätter sin egen position för fara.

På senaste tiden har det skolmässiga vid universitet igen tagits upp. Snellmans text Om det akademiska studium har setts som grunden för det finländska bildningsuniversitetet. I sin text anser Snellman dock själv att man kontinuerligt bör bedöma hur förnuftig en tradition är. Snellmans text tycks fortfarande vara väl värd att övervägas, eftersom den har förblivit aktuell i en universitetsvärld som ständigt förnyas.

Källor:

• Juha Himanka: The University as a Community of Selves. Johan Wilhelm Snellman's ”On University Studies”, Higher Education 2012, s. 517–528.
• Juha Himanka: ”Kuka yliopistoa ohjaa? Yliopistoko itse koulun penkillä?”, i verket Timo Aarrevaara & Jatta Herranen (red.), Mikä meitä ohjaa?, 2005, s. 15–28.
• Matti Klinge: Ylioppilaskunnan historia I, 1967, s. 59–63. (”Snellman rettelöijänä”).
• Ilkka Niiniluoto: ”Akateeminen vapaus”, rektorns tal vid Helsingfors universitets öppningsceremoni 2004, i verket Dynaaminen sivistysyliopisto, 2011, s. 223–232.
• Thiodolf Rein: Juhana Vilhelm Snellmanin elämä: Edellinen osa, 1895, 113–126. (”Snellman sankarina”).