Efter en tvist med universitetets ledning var Johan Vilhelm Snellman tvungen att lämna universitetet och beslöt sig för att flytta till Stockholm. Där publicerade han texten Om det akademiska studium, som mycket väl kunde kallas en universitetspedagogisk klassiker. I texten motiverar Snellman sina tidigare handlingar och klargör hurdan han anser att universitetsgemenskapen ska vara.

Snellman ansåg att universitetet och skolan inte är likadana läroanstalter till sin natur. I skolan bygger inlärningen på lärarens auktoritet. Läraren klargör hur saker och ting är, medan eleven bara tillägnar sig den information som läraren förmedlar. Vid universitetet tillerkänns studenten däremot en självständighet – studenten kan således själv bedöma hur giltig informationen är och behöver inte nöja sig med färdiga svar. Dessutom förmedlar professorn inte endast informationen, utan klarlägger också hur man har kommit fram till de olika uppfattningarna och bjuder därtill in studenten att delta i denna process. Studenten har en möjlighet att motivera sina synpunkter och blir dessutom uppmuntrad att föra fram sådana motiveringar som avviker från professorns synpunkter. På så sätt blir studenten fostrad till självständigt ansvar. Vi kunde anföra följande exempel för att illustrera denna tanke.

Eleven får en skrivuppgift i skolan. Läraren anvisar att texten ska bestå av cirka 2 000 tecken. När en elev som har fått en sådan anvisning lämnar skolan och ska skriva en text för något särskilt ändamål, kan eleven inte självständigt bedöma hur lång texten ska vara. Vid ett snellmanskt universitet talas det däremot inte om hur lång en text ska vara, utan studenten får själv avgöra textens längd enligt dess användningsändamål. När denna student lämnar universitetet, kan han eller hon självständigt utreda och fatta beslut om hur långa texterna ska vara med tanke på olika ändamål.

För Snellman innebar akademisk frihet att även studenterna har en rättighet att handla självständigt. Studenten gör då också misstag, men lär sig samtidigt att ta ansvar. När studenter till exempel får göra ett grupparbete självständigt, finns det en risk att samarbetet misslyckas. Misslyckandet är dock ofta den mest värdefulla inlärningsupplevelsen, eftersom studenten då lär sig hur ett grupparbete inte ska genomföras. Vid ett snellmanskt universitet får studenterna självständigt ta och lära sig att bära ansvar.

Källor

• Juha Himanka: The University as a Community of Selves. Johan Wilhelm Snellman's "On University Studies", Higher Education 2012, s. 517–528.
• Juha Himanka: ”Kuka yliopistoa ohjaa? Yliopistoko itse koulun penkillä?”, i verket Timo Aarrevaara & Jatta Herranen (red.), Mikä meitä ohjaa?, 2005, s. 15–28.
• Matti Klinge: Ylioppilaskunnan historia I, 1967, s. 59–63. (”Snellman rettelöijänä”).
• Ilkka Niiniluoto: ”Akateeminen vapaus”, rektorns tal vid Helsingfors universitets öppningsceremoni 2004, i verket Dynaaminen sivistysyliopisto, 2011, s. 223–232.
• Thiodolf Rein: Juhana Vilhelm Snellmanin elämä: Edellinen osa, 1895, s. 113–126. (”Snellman sankarina”).