”Denna fråga har diskuterats i åratal, och man har till och med fått något uträttat i den. Strävandena har dock varit som en droppe i havet. Ett och annat namnbyte nu och då – inget annat. Det har aldrig uppstått någon mer allmän rörelse som skulle locka hela folket, inte ens bland den studerande ungdomen, trots att man under flera vårar har försökt skapa en sådan rörelse.”

Så här skrev Johannes Linnankoski i sin introduktion på Kotikielen seuras trettioårsfest den 14 mars 1906. Sedan föregående år hade det diskuterats om hur man på bästa sätt kunde fira Johan Vilhelm Snellmans hundraårsfest. Slutligen fattades det beslut om att organisera en omfattande kampanj för förfinskning av efternamn.

Förfinskning av ofinska efternamn hade diskuterats i den finsksinnade pressen redan från och med 1850-talet. Ända fram till sekelskiftet var rörelsen dock endast en hobby för intelligentian, även om studenterna som hade förfinskat sina namn på 1870-talet hade fått omfattande uppmärksamhet i pressen. Förfinskning av efternamn utvecklades inte till en folkrörelse förrän år 1906.

Den finsknationella rörelsen såg Snellman som sin symboliska förebild, trots att rörelsen i många frågor företrädde andra åsikter än ”nationalfilosofen”. Snellman ansåg till exempel att de bildade klasserna skulle förfinska sig för att sedan kunna skapa en kontakt till folket. Många av ledargestalterna i finskhetsrörelsen ansåg däremot att man skulle bilda folket så att det kunde överta rollen som den nya nationella intelligentian. Att förfinska efternamn var en del av denna tanke. Man ville visa också utåt att finnar är ett kulturfolk.

Kampanjen för förfinskning av efternamn planerades utöver Kotikielen seura av studentorganisationerna Suomalainen Nuija och Ylioppilaiden keskusteluseura. Under dessa organisationers ledning grundades namnkommittéer runtom i landet, ofta i samband av lokala festkommittéer som organiserade fester till Snellmans ära.

Grupperna som arrangerade kampanjen lät trycka anvisningar till dem som ville byta sina efternamn och styrde också agitationen i pressen så gott de förmådde. Kampanjen fick sin början av introduktionen Tehtäwä, som var skriven av Johannes Linnakoski till Kotikielen seuras årsfest. Under de följande två veckorna publicerades texten i närapå alla finskspråkiga tidningar i landet.

Kampanjen som sammanhängde med Snellmans hundraårsfest skilde sig på två avgörande sätt från andra liknande projekt som hade utförts under det föregående halvseklet. De tidigare kampanjerna riktade sig till unga studenter, medan kampanjen år 1906 strävade efter att nå allmogen. Dessutom var mängden agitation nu större än tidigare. I pressen publicerades det från början av mars och fram till Snellmansdagen den 12 maj mer uppmaningar att förfinska ofinska efternamn än under de föregående femtio åren sammanlagt.

Kampanjen bar frukt. Förr bytte man namn genom tidningsannonser, och i dem angavs ofta bara familjens överhuvud ”med familj”. Därför har det varit svårt att noggrant räkna ut antalet personer som förfinskade sina namn. Enligt Sirkka Paikkala, som har forskat i utvecklingen av finska efternamn, var det över 25 000 personer som förfinskade sina efternamn på Snellmansdagen 1906, men i andra sammanhang har också större siffror angetts.

Snellmans hundraårsdag var ett utmärkt tillfälle att driva denna kampanj, eftersom Snellman ansågs vara fadern till finskhetsrörelsen. Antalet personer som förfinskade sina namn var oerhört stort, men det symboliska värdet i den lyckade kampanjen var ännu större. Bland dem som bytte sina namn ingick både unga och gamla och allt från torpare till professorer.

 

Källor:

• Suomalainen Nuija vuosikertomus 1907–08, U2 Vuosikertomukset 1907–1911, föreningen Suomalainen Nuijas arkiv, Riksarkivet.
• Katsaus kotikielen seuran toimintaan 1906–1907, CD Vuosikokousten pöytäkirjat 1885–2004 ja vuosikertomukset, Kotikielen seuras arkiv, Finska Litteratursällskapets litteraturarkiv.
• Pirjo Mikkonen: Otti oikean sukunimen. Vuosina 1850–1921 otettujen sukunimien taustat, Helsingfors 2013.
• Eeva Maria Närhi: Suomalaista sukunimikäytäntöä, Kielenkäytön oppaita 1, Helsingfors 1996.
• Sirkka Paikkala: Se tavallinen Virtanen. Suomalaisen sukunimikäytännön modernisoituminen 1850-luvulta vuoteen 1921, Tammerfors 2004.