När Johan Ludvig Runeberg 1837 flyttade till Borgå hamnade han på sätt och vis utanför de akademiska kretsarna. Senare blev han erbjuden en professur i grekisk litteratur men det tackade han nej till. Avståndet till akademin hindrade dock inte hans framgång som poet. Tvärtemot hade universitetsutbildningen och intresset för klassisk litteratur en stor inverkan på Runebergs författarskap, berättar professor Matti Klinge.

Som en följd av Runebergs intresse för antikens litteratur och poesi väcktes ett intresse för den balkanska folkdiktningen. Den ansågs som en fortsättning på den klassiska traditionen och var på modet då. För Runeberg var folkdikten den mest ursprungliga diktformen. Enligt Runeberg ”ska poeter måla bilder som förmedlar skönheten till läsarna, inte försöka namnge det skönas alla detaljer”[egen översättning]. Skildring av det finska folket och landskapet var utmärkande för Runebergs författarskap.

Vid sidan av sitt eget arbete följde han ivrigt med Elias Lönnrots arbete med Kanteletar och lite senare också Kalevala. Runeberg lämnade dock insamlingen av folkdikterna till Lönnrot och koncentrerade sig för det mesta på att själv dikta eller översätta Lönnrots dikter till svenska. Väl att märka var Runeberg själv inte särskilt kunnig i finska. Hans fru ska ha berättat att översättningen gick till så att en av hans vänner förklarade ordens bokstavliga betydelse. Utgående från denna råöversättning gjorde Runeberg en poetisk översättning.

År 1830 publicerade Runeberg sin första diktsamling, som genast fick gensvar i de kulturella kretsarna. I den första samlingen ingick dikten om bonden Paavo, Högt bland Saarijärvis moar. Inspirationen till dikten hade Runeberg fått från en by där han några år tidigare hade varit informator.

Runebergs främsta verk är Fänrik Ståls sägner som kom ut på svenska i två samlingar 1848 och 1860. År 1848 tonsattes den inledande dikten, Vårt land, som nationalsång. Därigenom säkerställdes Runebergs position som nationalskald.

Källor:

Lainaus: Raija Majamaa ja Marjut Paulaharju, ”J.L. Runeberg. Suomen runoilija”, s. 46

• Raija Majamaa och Marjut Paulaharju, ”J. L. Runeberg. Suomen runoilija”. Karisto Oy: Tavastehus, 2004.
• Matti Klinge, ”Runeberg, Johan Ludvig”. Nationalbiografi-webbpublikation. Läst 19.12.2014.  (på svenska: http://www.blf.fi/artikel.php?id=2846 )
• Wikipedia, ”Johan Ludvig Runeberg”. Läst 19.12.2014. (på svenska: http://sv.wikipedia.org/wiki/Johan_Ludvig_Runeberg)