Jag kände mig ofta som en idiot vid Helsingfors universitet. Jag förberedde min debutdiktsamling vintern 1980. En poet ska vara bohemisk. Jag behövde ingen plånbok, för det var ju så medelklass.

Jag tenterade en föreläsningsserie för professor Maija Lehtonen och skulle be henne om en anteckning om en avlagd studieprestation i min studiebok. Jag kände mig orolig. Jag hade tappat bort hundra mark av studielånet som jag just hade fått. Men jag ville ändå inte skaffa mig en plånbok. Poeter måste lida. Professor Lehtonen bad mig att sätta mig och sträckte ut sin hand. Jag drog upp studieboken ur min ficka. Lehtonen öppnade boken för att anteckna ämnet för tentamen och mitt betyg i den. Hennes penna stannade i luften. Professorn räckte mig en hundralapp och sade: ”Den här är visst inte menad för mig”. Hon var alltför bildad för att misstänka mig för mutor. Jag skaffade mig en plånbok.

Jag avlade också en tentamen för Annamari Sarajas. Hon gav tillbaka provpappret och berömde mig för mina utmärkta kunskaper. Hon påpekade dock en liten detalj: Fjodor Dostojevskijs fadersnamn var Michajlovitj, inte Majorovitj såsom jag hade skrivit. Visst är det Majorovitj, sade jag. Nej det är det inte, sade Sarajas, det är Michajlovitj. Det är Majorovitj, sade jag. Sarajas stirrade på mig och sade långsamt: ”Då måste det finnas fel i mina böcker”. Jag gick direkt från professorns arbetsrum till biblioteket för att kontrollera saken: Fjodor Michajlovitj Dostojevskij. Som bland annat skrev Idioten.