Jag skulle bli världens bästa fotbollsspelare – men jag fick ett brosk i knäet. Jag skulle bli världens bästa gitarrist – men jag kunde inte stämma gitarren. Med dessa förutsättningar åkte jag till Helsingfors för att studera litteratur och filosofi. Strax insåg jag att jag kunde bli antingen forskare eller hemmafru med min ämneskombination. Jag började i stället studera vid Sanoma Oy:s journalistskola.

Sedan började jag arbeta som reporter i kvällstidningen Ilta-Sanomat. Jag njöt av att skriva enligt strikta mått. När nyhetschefen ville ha en 200 millimeter lång nyhet om de finska mästerskapen i plöjning, tog jag direkt itu med uppdraget. Jag blev glad när dataskärmen meddelade att texten var 203 millimeter lång efter att jag hade komprimerat den. Men någonstans fanns det ännu någon onödig ändelse, och min uppgift var att hitta den och förstöra den. Så här förflöt de följande elva åren.

Som fri författare förlorade jag all min fritid. I mitt fall var det enbart en bra sak. Till en början skrev jag romaner om dagens småbrottslingar och senare om Finlands historia. Stormän är fascinerande på grund av deras litenhet. Jag skrev också tre böcker om min barndom.

Jag blev sedan ombedd att börja arbeta på tv och tackade ja. Utöver egenkärlek motiverade jag mitt val med två andra orsaker. Jag ville bli av med min scenskräck. Jag ville också ha arbetskamrater – en författare har ju inga. När en författare har stängt dörren till sitt arbetsrum råder frihet och ensamhet. Det är varken nobelt eller tragiskt. Saken bara är så, och den kan inte vara på något annat sätt.

Jag har skrivit i tidningar under hela min vuxna ålder. Därför är listan lång: Lapin Kansa, Kansan Uutiset, Parnasso, Ilta-Sanomat, Aamulehti, Kodin Kuvalehti och Uusi Suomi. Numera skriver jag för Yle och tidningen Seura.

Som yngre trodde jag att det inte lönar sig att skriva om till exempel rasism eller mänskliga rättigheter. Alla är ju av samma åsikt i dessa frågor. Men så är inte fallet. Det finns inga självklarheter i världen.