Som ung docent år 1986 tyckte jag att det skulle vara utmärkt om studenter fick delta i seminarier som befrämjar ren nyfikenhet, i stället för passiva föreläsningar. I ett sådant seminarium presenterade jag och även deltagarna diverse teman. Det tog mig inte länge att inse att ett par av dem var guld värda, och vi fortsatte med den så kallade typteorin som stockholmaren Per Martin-Löf skapat.

Fyra år efteråt hade Arne Ranta fått färdig sin doktorsavhandling i temat, tillämpning av typteorin på det naturliga språkets struktur, med en förbättrad version tryckt hos Oxford University Press år 1994. Det var samma år min första bok kom ut hos Cambridge, den som handlade om den modernas sannolikhetsteorins uppkomst och filosofi. Icke desto mindre var vi båda plötsligt utan arbete. Vi hittade dock något sätt att överkomma krisen, kanske det var det mäktiga docentstipendiet på 7500 mk/mån, det vill säga 1250 euro.

Slutet kom med decenniet och millenniet: Den docentdrivna forskningsgruppen hade nått världsstatus men gick i bitar på grund av bristande förstånd hos finansiärerna samt universitets stela förvaltning. Arne flyttade till Sverige där han blev en av landets mest betydande forskare, den största förlusten i humanistisk forskning i decennier här hos oss som jag ser det. Min slutsats var att alla fick det de förtjänade: Helsingfors ingenting, Sverige hundra pund äkta guld.