De dryga femtio åren som jag har tillbringat vid Helsingfors universitet från student till professor emeritus omfattar många väldigt goda minnen.

Som student

Jag kom till universitetet hösten 1962 för att studera grekiska, latin och psykologi och fick min studiebok av universitetets dåvarande rektor Edwin Linkomies. Med min ämneskombination kunde jag dock inte sikta på något ”ordentligt” yrke, vilket förstås var riskabelt. Redan från början strävade jag efter en forskarkarriär, trots att universiteten i Finland inte tycktes vara i behov av forskare i grekisk filologi. Skulle jag ta mig utomlands då? Snart fann jag dock de bästa möjliga studiekamraterna på föreläsningarna och i ämnesföreningen Symposion. De lyckades locka den skygge och tillbakadragne nyinskrivna studenten till en värld av aktivt studentliv och aktiv påverkan.

Jag stannade kvar på professor Henrik Zilliacus laudaturseminarium i flera år. Det sista ämnet som behandlades på seminariet var grekiska papyrusar. År 1968 fick vi alltså forska i äkta papyrusar, och vägen från seminariet till den vetenskapliga forskningsgruppen låg därmed öppen. Vi var ganska få i gruppen, men desto aktivare. Vi lärde oss en hel del om antiken och antikforskning. Vi började träffas regelbundet även om kvällarna på restaurangen Messenius där vi åt plankstek och förbättrade världen tillsammans. Sammansättningen i vår grupp var litet varierande, och snart vågade vi också be våra lärare att delta i debatterna. Om vårarna och höstarna gjorde vi utflykter till varandras sommarvisten – också våra lärare fick delta, men endast en i taget. Vi blev också inbjudna till våra lärares, Henrik Zilliacus och Holger Thesleffs, sommarhus och ombedda att följa med dem på deras seglatser. Denna aktivitet utgjorde på sätt och vis en fortsättning på våra postseminarier.

På Symposion ordnade vi soaréer och fester för våra studiekamrater inom antikens och orientalistikens område. Till en början handlade det om ganska stela tillställningar, där inspektor Päivö Oksala också deltog och en lärare eller annan expert höll ett föredrag. Inom kort lyckades vi få alla våra lärare inom antikens område att delta på våra fester där allsång ljöd. Vi arrangerade fester två gånger om året och fortsatte att göra det också som lärare, vid en tidpunkt då studentlivet blev politiserat och studenterna inom antikens område löpte risk att bli passiviserade. Med Symposion gjorde vi också studieresor till Italien och Grekland. Bland de bästa upplevelserna var en vetenskaplig kurs i Villa Lante. Denna kurs om etrusker och Roms förhistoria leddes av Patrik Bruun. Vid den tiden höll jag på att skriva min pro gradu-avhandling om historikern Herodianus och hakade upp mig på hans grekiska, som man tidigare hade forskat i helt felaktigt.

Vi studenter nöjde oss ändå inte bara med varandras sällskap. Nästan alla av oss höll på med musik och gick ofta på konserter, i synnerhet med studentbiljett i universitetets Solennitetssal. Vi studenter vistades vanligtvis inte i denna ståtliga sal, endast om vi deltog i universitetets öppningsceremonier om höstarna. Jag tänkte då att det vore fint att någon gång få uppträda i Solennitetssalen. Mitt musikintresse fick mig att delta i kammarkören Eteläsuomalaisen Osakunnan Laulajat, som sjöng fint under Ilkka Kuusistos ledning. I kören lärde jag mig igen mycket nytt om såväl musik som om socialt umgänge. Där hittade jag också min fru, Anja. Eller var det kanske hon som hittade mig? Men det räckte inte med körsång. Vi deltog också i samma föreläsningar i latin och på Symposions tillställningar. Därtill träffades vi varje vecka på Erik Tawaststjernas musikföreläsningar. Vi båda bodde i Tölö, så vägen hem från universitetet var delvis gemensam för oss – och efter en tid helt och hållet gemensam. Kören uppträdde ofta, och på så sätt samlade vi in pengar bland annat för resor. Vi uppträdde även i universitetets Solennitetssal. Under körens resor lärde jag mig en hel del – resande vidgar sannerligen vyerna. Inom kort var jag också verksam som reseledare. Vi var den första finländska kören som besökte Tallinn och hade en konsert där efter kriget. I körtävlingar i Italien kunde jag dra nytta av mina blygsamma kunskaper i italienska som jag hade fått under studieresorna. Italienska var ganska lätt för en person som inlett sin studiebana i en franskspråkig folkskola. I Ungern bekantade vi oss flera gånger med den starka traditionen av körsång och ordnade svarsvisiter till Finland för kammarkören i Pécs.

Jag blev tvungen att avbryta mina studier i psykologi, eftersom studierna var planerade med tanke på huvudämnesstudenter. Största delen av dem som studerade psykologi var kvinnor, och i förhöret i grundstudierna deltog endast två män. En av dem var Ilkka Taipale – i hans ämneskombination passade psykologin bättre in. Trots allt fortsatte jag studera psykologi ett tag, men anmälde mig inte till proseminariet. I stället stärkte jag mina språkvetenskapliga färdigheter med sanskrit och studerade också franska som biämne. Också studierna i franska var ämnade för huvudämnesstudenter: till en början var det över tjugo timmar obligatoriska kurser i veckan. I början av vårterminen flydde jag till Villa Lante i Rom på en vetenskaplig kurs och fortsatte inte mina studier i franska efter att jag återvände till Finland. Medan jag skrev min pro gradu-avhandling hade jag i stället stött på intressanta metodiska frågor inom språkvetenskapen, och när vårt universitet började undervisa i allmän språkvetenskap var jag på alerten. Noam Chomskys transformationsteori var då det allra senaste. Som ”konservativ” var jag dock snarast en anhängare av den traditionella strukturalismen. Professorerna byttes ofta ut, och alla av dem framförde sina egna synpunkter. Det var igen på ett seminarium som jag fick en mångsidig bild av vetenskapsgrenen, i synnerhet därför att också seminariedeltagarna aktivt förde fram sina egna synpunkter. På seminariet deltog också många studenter som senare har blivit mycket populära inom olika områden. Jag började tillämpa nya sociolingvistiska idéer i min forskning om antikens grekiska. Om detta skrev jag också min doktorsavhandling. Ursprungligen var min avsikt att disputera inom tio år, men det tog sin tid att bilda familj och ta hand om den. För att livnära mig var jag bland annat verksam som disponent för ett bostadsaktiebolag.

Som ung lärare

Efter en slutförd examen blev jag tillfrågad av Päivö Oksala (http://www.blf.fi/artikel.php?id=7020) att bli timlärare i latin. Det var ett mycket utmanande uppdrag. På den tiden var de obligatoriska studierna i latin inte särskilt populära, så jag var tvungen att hålla grund- och pro exercitio-kurser i latin i huvudsak för ointresserade studenter. Lyckligtvis gav läroboken och annat undervisningsmaterial också vissa friheter. Jag tackade ja till utmaningen och talade om antikens historia, mytologi och kulturhistoria så mycket jag hann vid sidan av grammatikens böjningsmönster. Till min överraskning var studenterna positivt inställda till detta och det obligatoriska språkämnet började vinna förståelse.

Akustiken i Ständerhuset var utmanande och till och med hatad av många, men den vållade inte problem för en sångare. Jag blev entusiastisk över undervisning och tog emot undervisningsuppdrag i latin, grekiska, italienska, sociolingvistik och klassisk arkeologi på olika läroanstalter. Jag hade varit intresserad av arkeologi sedan skolåldern. Min mångsidiga undervisning resulterade snart i publikföreläsningar och populärt hållna artiklar. Inom kort började jag också tjänstgöra som expert och ordna utställningar. Efter slutförd värnplikt och en två år lång irrfärd som lektor i klassisk filologi vid Åbo universitet återvände jag till Helsingfors och blev assistent i grekisk litteratur och disputerade för en doktorsgrad 1974. Detta medförde igen vissa utmaningar.

Jag konstaterade att läroboken som tidigare användes för att lära ut grunderna i grekiska var bristfällig och bestämde mig för att pröva en ny, modern kurs i gammal grekiska. Modellen till kursen var utarbetad i England. Jag omarbetade kursens kontrastiva grepp så att den bättre lämpade sig för finländska skolelever och studenter. I mina föreläsningar undvek jag inte ovanliga eller svåra ämnen, trots att det tog lång tid för mig att förbereda föreläsningarna. Mina docentföreläsningar om Grekland från bronsåldern till den bysantinska tiden fick mycket beröm. Studenterna själva hade efterfrågat dessa ämnen och själv var jag intresserad av såväl allt nytt som allt gammalt. En del av mina föreläsningar var riktade till en liten expertgrupp som kunde grekiska, en del däremot till alla intresserade utan språkkunnighetskrav.

Som lärare och forskare

Att få finansiering för min forskning var svårt redan när jag skrev min doktorsavhandling. Sociolingvistiska tillämpningar på antikens grekiska lyckades år efter år inte väcka intresse hos Finlands Akademi, men jag fick i alla fall små stipendier av stiftelser. Däremot var det litet lättare att få finansiering för papyrusforskning. Papyrusarna förde mig också utomlands, i början till samlingarna i Nationalbiblioteket i Wien år 1975. Där bekantade jag mig med konserveringsmetoder och stötte för första gången på förkolnade papyrusar. ”Kanske har jag här ett tillräckligt speciellt och utmanande ämne” tänkte jag då och ansökte om en forskartjänst vid akademin. Det var ett lyckat beslut, och från och med år 1981 fick jag mitt namn på Finlands Akademis lönelistor. Senare fick hela gruppen som arbetade med papyrusforskning finansiering av Finlands Akademi. Vi reste till europeiska centra som arbetade med papyrusforskning och till Egypten för att forska i förkolnade papyrusrullar och återvunna papyrusar från mumiekartonger. Tack vare detta har jag sedermera gradvis avancerat i min karriär ända upp till posten som akademiprofessor.

Jag avstod från min tidsbundna tjänst som assistent och därmed också från mitt arbetsrum. Jag stannade dock kvar vid universitetet, eftersom professor Holger Thesleff gav mig ett arbetsutrymme i sitt nya arbetsrum, som han fick efter att institutionen flyttade från universitetsbyggnaden Porthania till Berggatan. Han behövde rummet endast för seminarier och mottagningar. Jag kände mig som hemma i rummet och dit överförde jag också det papyrologiska handbiblioteket från Helsingfors universitets bibliotek. Det var en stor samling av böcker. Efter att Thesleff blev pensionerad förblev rummet i mitt bruk trots att institutionen flyttade flera gånger – först till en annan våning på Berggatan, sedan från Berggatan till Heimolahuset och därifrån vidare till Gloet. Slutligen blev vi utlovade en ”slutförvaringsplats” i Forsthuset. Mitt arbetsrum fungerade också som bas för vår forskningsgrupp medan jag vistades utomlands.

När jag kom till den punkten att jag tillbringade över hälften av min årliga arbetstid utomlands började jag skära ner på mitt resande. Under åren 1984–1985 var jag stipendiat till stiftelsen Alexander von Humboldt-Stiftung vid Universität zu Köln och åren 1988–1992 direktor för Finlands Athen-institut. Hela min familj med fyra barn följde med mig till Tyskland, men till Grekland kom däremot bara mitt yngsta barn. Att sköta två hushåll skulle inte ha varit möjligt utan Tiedemies-kunniakoti, ett forskarresidens som Iines och Ernst Nevanlinna har testamenterat till Helsingfors universitet och som jag länge bodde i.

År 1993 upphittade amerikanska arkeologer ett förkolnat papyrusarkiv i Petra. Jag blev ombedd att öppna papyrusrullarna och sedan publicera papyrusarna tillsammans med forskare från University of Michigan. Till följd av detta utsågs vår forskningsgrupp, nu utvidgad med arkeologi och kodikologi, till en spetsforskningsenhet av Finlands Akademi under åren 2000–2011. Som enhetens ledare blev jag erbjuden en tidsbunden professur vid Helsingfors universitet, från 1999 till 2011 då enheten inte längre utgjorde en spetsforskningsenhet. I början av år 2012 ingick jag ett professor emeritus-avtal med universitetet. Forskningsgruppen har fortsatt sin spetsforskningsverksamhet i mindre utsträckning med finansiering från stiftelser och i början av år 2014 inledde gruppen ett fyraårigt akademiprojekt i papyrusforskning.

Forskningsarbetet har också sammanhängt med handledning av studenter i deras avhandlingsprocesser. Papyrusforskning är ett krävande område, som förutsätter mångsidig utbildning och omfattande språkkunskaper – något som man inte kan tillägna sig på en kort tid. Arbetsgruppen har behövt nytt blod och fler forskare. Det har varit en stor glädje att få medverka i utbildningen av den yngre forskargenerationen och att få njuta av dess framgång och beredskap att bilda internationella nätverk. Omständigheterna vid universitetet har förändrats mycket under de senaste femtio åren på grund av flera olika ”reformer”.

Framtiden ser dock inte alls ljusare ut för den yngre generationen av antikforskare. Fasta anställningar kan erbjudas till allt färre antikforskare, och med korttidsjobb är vägen fortfarande stenig. Jag måste medge att jag har haft god tur. Jag har försökt ta emot saker och ting i en positiv anda och trott på jultomten. Minnena från min forskarkarriär är till största delen mycket positiva, trots att jag har mött vissa svårigheter. Åtminstone har jag aldrig behövt flytta permanent utomlands. Ett par gånger var det nära att jag blev arbetslös, eftersom tidsfristerna och ansökningsförfarandena för forskaruppdragen vid Helsingfors universitet och i Finlands Akademi inte gick ihop.

Min dröm om att få uppträda i universitetets stora Solennitetssal besannades fyra gånger utöver de gånger som jag uppträdde med kammarkören. I universitetets öppningsceremoni 1983 fick jag hålla ett tal i hela lärarkårens namn och talade för universitetssamhället. År 1999 hade jag däremot äran att hålla en föreläsning om Obodianos testamente på min professorsinstallation. På universitetstryckeriets 30-årsfest år 2002 höll jag en festföreläsning om papyrusar och e-böcker. Dessutom höll jag ett välkomsttal på en internationell konferens som jag ordnade för papyrologer år 2004. Alla dessa tillställningar var mycket festliga och det kändes fint att få tala i salen.