Forskning ska vara objektiv och dess syfte är att hitta universella lagbundenheter. Men vem har rätten och makten att definiera vilken typ av forskning som är objektiv? Vem har makten att definiera ursprungsfolk och föra deras talan? Dessa frågor lyfts ständigt fram i olika situationer.

Forskare i ursprungsfolk (bland annat maoriforskaren Linda Tuhiwai Smith från Nya Zealand, 1999) har betonat att forskning inte enbart kan bedrivas i forskarkammaren som en harmlös och avlägsen akademisk övning. Däremot är det fråga om verksamhet som förekommer i olika politiska och sociala sammanhang.

Forskarna kan alltså inte längre hålla isär forskningen från de människor den behandlar. Det insamlade materialet behandlas heller inte fritt från värderingar. För ursprungsfolk har den traditionella kunskapens sociala och kulturella aspekt en stor politisk och social betydelse. Med hjälp av denna har man börjat motivera sina möjligheter till inflytande över frågor som är viktiga för en själv.

Forskning om ursprungsfolk har också som mål att främja folkens självbestämmanderätt, avkolonisering och jämlikhet med andra folk. Målet är också att utveckla ursprungsfolkens epistemologier och metodologier. I forskningen riktar man numera alltmer uppmärksamhet vid vems röst det är som framträder då ursprungsfolkens kulturella arv och material presenteras i forskning och överlag i vetenskapliga och etnopolitiska diskussioner.

Forskare motiverar sin rätt till kulturforskning som bedrivs från ett inifrånperspektiv med att sådan forskning garanterar att rösterna från gruppen som är föremål för forskningen och från forskarna själva blir hörda i forskningsmaterialet och i analysen av materialet. Forskning om ursprungsfolk, liksom också postkolonialistisk forskning, vill utmana, upplösa och omdefiniera utanförskapet som den euro-etnocentererade världsbilden har skapat. Syftet är också att avstå från den västerländska akademiska kunskapens monopol och dess nödtvång.

I forskningen är forskarens egna erfarenheter betydelsefulla. Det är inte bara den akademiska utbildningen som har en inverkan på hur forskning bedrivs, utan också forskarens världsbild och världsåskådning påverkar. I forskning är det viktigt att låta rösten från dem som är föremål för forskning träda fram, men det är också viktigt att lyfta fram det som man personligen eller kollektivt har upplevt. Autoetnografiska forskningsmetoder och metoder för deltagande observation har visat sig vara nyttiga i forskning av det här slaget.

Vare sig man som forskare är utomstående eller hör till den inre kretsen är det viktigt att vara medveten om att forskarrollen innebär att man framför olika representationer och tolkningar. I forskning om ursprungsfolk är det skäl att föra en ständig dialog med den traditionella västerländska vetenskapen och forskningen och på så sätt försöka undvika nya motsättningar och representationer av utanförskap. Sådan forskning om ursprungsfolk som bedrivs av utomstående forskare är ett välkommet bidrag som kan tjäna som jämförelsepunkt och framföra nya sätt att närma sig frågor som gäller ursprungsfolk.