I mitten av 1990-talet var mitt ambitiösa mål att anordna den internationella seminarieserien Rievttit–Rights som fokuserade på frågor kring ursprungsfolk, och till sist blev seminarieserien verklighet. Två av mina duktiga studenter i sameforskning var med och planerade det första seminariet. Vi arbetade fram programmet under en lång tid, men det som vållade mest huvudbry var finansieringen. Som talare på seminariet bjöds in olika aktörer och forskare som inom olika vetenskapsgrenar forskade i ursprungsfolk. Gästtalarna kom från Argentina, Australien, Norge, Sverige, Danmark, Ryssland och Finland.

En dag satt vi och grubblade över varifrån vi ska få tillräcklig finansiering för konferensen. Plötsligt ringde telefonen och vaktmästaren sade att ”en man i en vit hatt” ville träffa mig. Mannen kom in, kastade sin hatt på en gammal sliten soffa och frågade om vi hade behov av finansiering. Jag trodde inte mina öron! Jag presenterade kortfattat vårt projekt. Den okände mannen var nöjd och bad om kontonumret för att överföra sitt generösa bidrag till konferensen. I och med detta kunde jag anordna mitt livs finaste och mest lyckade konferens som varade i nästan en vecka. Ett stort tack till den räddande ängeln!

Det här fallet är ett gott exempel på hur svårt det är att få finansiering för forskning om samefolk och andra ursprungsfolk i södra Finland. Jag förvånar mig också över undervisningsministeriets nuvarande uppfattning om att endast forskningen vid Lapplands och Uleåborgs universitet har relevans och att forskningen vid andra universitet därmed inte förtjänar finansiering. Är det ändamålsenligt att alltmer begränsa antalet individer som talar ett utrotningshotat språk och överge det för eliten? Sådana frågor har börjat reta mig på senaste tiden.

Publikationen Essays on Indigenous Rights and Identity (1996) med konferensens föredrag kom ut strax efter konferensen. På konferensen godkändes även deklarationen Helsinki-julkilausuma till stöd för samerna i Ryssland samt för deras identitet och rättigheter.