Jag är ordförande i ett forskningssällskap för samiska språk och samisk kultur. Sällskapet grundades i juni 2014 och dess medlemmar utgörs av centrala forskare och professorer som arbetar med samiska språk och undervisning i samiska. Forskningssällskapet strävar särskilt efter att stödja användningen av de samiska språken i Finland.

Sällskapets syfte är att erbjuda forskningsdata och vara en neutral diskussionskanal för sameforskning. Den är även riktad till medborgarorganisationer, särskilt sådana som berörs av revitalisering av språk eller upplever att det av någon orsak är ett aktuellt ämne för dem. Sällskapet bedriver vetenskaplig verksamhet och redigerar den vetenskapliga publikationen Sámegiela ja -kultuvrra dutkansearvvi dieđálaš áigečála (nordsamiska) – Sämikielâ já -kulttuur tutkâmseervi tieđâlâš äigičaalâ (enaresamiska) – Sääʹmǩiõl da -kulttuur tuʹtǩǩeemsieʹbr tiõđlaž äi´ǧǧpââ´jjlõstt (skoltsamiska).

Det är viktigt att öka samarbetet mellan den vetenskapliga gemenskapen och språkgemenskaperna. Likaså är det viktigt att förbinda olika aktörer – språksociologer och andra forskare, myndigheter, medlemmar i medborgarorganisationer och aktiva ute på fältet – till arbete för revitalisering av språk. Detta sker genom att förmedla information om den positiva möjlighet som ett minoritetsspråk medför både för individen och hela samhället. Å andra sidan ska forskningsdata om och metoderna för revitalisering av språk överlämnas för språkgemenskapernas bruk. Samlade erfarenheter från fältet samt tyst kunskap ska också göras tillgängliga för alla.

Forskningssällskapets verksamhet har inte beviljats finansiering trots att det finns beställning för ett sådant här sällskap i Finland. Det behövs expertis i frågor som gäller revitalisering av språk, eftersom revitalisering inte enbart kan genomföras av frivilliga amatörkrafter. Forskningssällskapet skulle även täcka den stora bristen på samiska tidningar och tidskrifter i Finland.

Mitt intresse för samhällelig påverkan väcktes då jag studerade samiska språk vid Oslo universitet i slutet av 1970-talet. I Oslo var samiskheten levande. Där fanns och finns fortfarande en organisation för stadssamer, och jag var naturligtvis medlem i den. På organisationens samecentrum träffade jag andra samer och på samma gång stärkte vi det samiska språket och annat samiskt kulturarv (på samiska kulturárbi). Vid denna tid skapade jag också viktiga mänskliga relationer som håller i sig än i dag.

Efter att jag hade bosatt mig i Helsingfors började jag bygga upp en liknande organisation där. Nu har mötesplatsen för stadssamer varit aktiv i ett kvartssekel. Organisationen har både i Sameland och på andra håll i landet hjälpt till med att förändra gamla stereotypa föreställningar om samer som ett oföränderligt och homogent folk.

Det har varit en väsentlig del av mitt arbete att bedriva samhällspåverkan och engagera mig i organisationer för ursprungsfolk. Denna verksamhet har dock också medfört arbetsfyllda dagar under åren. Genom detta arbete har jag ändå kunnat hålla mig à jour om de uppdrag som sammanhänger med mitt arbete och föra en oavbruten diskussion om frågor som har att göra med de ämnen som jag undervisar och forskar i. Utöver mitt arbete har jag alltså haft många andra kanaler där jag har kunnat ha en inverkan på frågor som jag har upplevt som viktiga ur ett samhällsperspektiv.