Tillbaka

Gabriel Sandu

Gabriel Sandu
6.11.1954, Bukarest (Rumänien)

Filosofie magister 1984, filosofie doktor 1991, docent i teoretisk filosofi 1992, Helsingfors universitet
Master of Economics 1978, Academia de Studii Economice din Bucureşti

Professor i teoretisk filosofi 1998– och läroämnesansvarig 2010–, Helsingfors universitet
Tf professor i filosofi 2007–2008, professor 2008–2009, Université Paris 1 Panthéon-Sorbonne
Forskarprofessor 2004–2007, International History, Philosophy and Science Teaching Group, Centre national de la recherche scientifique (http://www.cnrs.fr/index.php)
Prefekt för Institutionen för filosofi 2001–2003, Helsingfors universitet

Medlem i institutionsrådet för Institutionen för filosofi, historia, kultur- och konstforskning 2010–, Helsingfors universitet

Publikationer, forskningsprojekt och annan vetenskaplig verksamhet

Forskningsteman
Språkfilosofi, logik, formell semantik, anaforer, sanningsteori

Priser och utmärkelser
Kommendörstecknet inom kultur, tilldelad av Rumäniens president 2015
Medlem i Academia Europaea
Medlem i Finska Vetenskapsakademien
Vice ordförande för Institut International de Philosophie

Bild: Gabriel Sandus hemarkiv
Text: Gabriel Sandu (Tomas Sjöblom, red.)
Översättning: Sonja Tiilikainen
Språkgranskning: Jonas Franzon

Omfattande lärdom i Sorbonne

Att arbeta i hjärtat av Paris vid toppforskningsenheten International History, Philosophy and Science Teaching Group (IHPST) var en underbar upplevelse, trots att jag måste dela ett sex kvadratmeter stort arbetsrum med två andra forskare – vi hade nämligen en fantastisk gemenskapsanda!

Forskningsinstitutionen värnade om traditioner: tidigare hade den varit det franska centret för epistemologi, men nu var den en fransk toppenhet inom logik och vetenskapsfilosofi. Vid institutionen sammanträdde flera olika forskningsseminarier i veckan, och själv ledde jag ett seminarium i formell filosofi (PhilForm) i fem år.

I motsats till vad man kunde tro, blir en forskare inte lat till följd av en livslång tjänst, snarare tvärtom. När forskaren inte behöver slösa tid på att bekymra sig över publicering och finansiering, är det lättare att planera forskningen på lång sikt, vilket slutligen syns i forskningens kvalitet. Förr förstod man detta bättre!

Efter att ha arbetat på CNRS i två år blev jag erbjuden arbete i Sorbonne. Jag lämnade CNRS och tog emot en professur vid Université Paris 1 Panthéon-Sorbonne. Jämfört med Helsingfors var studietakten i Sorbonne hård: det ordnades avsevärt mer undervisning, och kurstentamina avlades genom muntliga prov som varade i en hel dag. Ordnandet av tentamenstillfällen underlättades inte heller av det faktum att la chambre des professeurs var i aktivt bruk och det var svårt att hitta lediga utrymmen. Sorbonne gottgjorde dock för dessa smärre besvär: vi fick bland annat beställa champagne till julen direkt från tillverkarna med en glädjande rabatt.

Den stora amfiteatern i Université Paris 1 Panthéon-Sorbonne. Foto: Lionel Allorge/Wikimedia Commons. Licens: CC BY-SA 3.0.

Hos mina franska kollegor beundrade jag i synnerhet deras beläsenhet. De uppmuntrade mig att publicera det franskspråkiga verket Entre Logique et Langage (2009) som jag skrev tillsammans med min kollega François Rivenc. Filosofins historia utgjorde en central del i Sorbonnes undervisningsplan, och studenterna fördjupade sig i det vittomfattande ämnet som en naturlig fortsättning på sina studier vid det franska gymnasiet, le lycée. Studenterna ville inte skriva korta essäer, utan i stället betydligt längre dissertationer som gav en omfattande inblick i ämnets bakgrund och historia.

Mina år i Paris var i det stora hela en fin upplevelse och vidgade mina vyer som filosof, men jag saknade ändå Helsingfors och mitt hemuniversitet. Jag frånträdde min tjänst som professor i Sorbonne och återvände till Helsingfors 2009 – precis lagom till reformerna vid Helsingfors universitet.

Tillbaka