Att arbeta i hjärtat av Paris vid toppforskningsenheten International History, Philosophy and Science Teaching Group (IHPST) var en underbar upplevelse, trots att jag måste dela ett sex kvadratmeter stort arbetsrum med två andra forskare – vi hade nämligen en fantastisk gemenskapsanda!

Forskningsinstitutionen värnade om traditioner: tidigare hade den varit det franska centret för epistemologi, men nu var den en fransk toppenhet inom logik och vetenskapsfilosofi. Vid institutionen sammanträdde flera olika forskningsseminarier i veckan, och själv ledde jag ett seminarium i formell filosofi (PhilForm) i fem år.

I motsats till vad man kunde tro, blir en forskare inte lat till följd av en livslång tjänst, snarare tvärtom. När forskaren inte behöver slösa tid på att bekymra sig över publicering och finansiering, är det lättare att planera forskningen på lång sikt, vilket slutligen syns i forskningens kvalitet. Förr förstod man detta bättre!

Efter att ha arbetat på CNRS i två år blev jag erbjuden arbete i Sorbonne. Jag lämnade CNRS och tog emot en professur vid Université Paris 1 Panthéon-Sorbonne. Jämfört med Helsingfors var studietakten i Sorbonne hård: det ordnades avsevärt mer undervisning, och kurstentamina avlades genom muntliga prov som varade i en hel dag. Ordnandet av tentamenstillfällen underlättades inte heller av det faktum att la chambre des professeurs var i aktivt bruk och det var svårt att hitta lediga utrymmen. Sorbonne gottgjorde dock för dessa smärre besvär: vi fick bland annat beställa champagne till julen direkt från tillverkarna med en glädjande rabatt.

Hos mina franska kollegor beundrade jag i synnerhet deras beläsenhet. De uppmuntrade mig att publicera det franskspråkiga verket Entre Logique et Langage (2009) som jag skrev tillsammans med min kollega François Rivenc. Filosofins historia utgjorde en central del i Sorbonnes undervisningsplan, och studenterna fördjupade sig i det vittomfattande ämnet som en naturlig fortsättning på sina studier vid det franska gymnasiet, le lycée. Studenterna ville inte skriva korta essäer, utan i stället betydligt längre dissertationer som gav en omfattande inblick i ämnets bakgrund och historia.

Mina år i Paris var i det stora hela en fin upplevelse och vidgade mina vyer som filosof, men jag saknade ändå Helsingfors och mitt hemuniversitet. Jag frånträdde min tjänst som professor i Sorbonne och återvände till Helsingfors 2009 – precis lagom till reformerna vid Helsingfors universitet.