Jag blev djupt imponerad av Jaakko Hintikkas sätt att skilja mellan slutledning som grundar sig på strategiskt tänkande och slutledning som sker steg för steg och grundar sig på regler. Förhållandet mellan dessa två sätt att resonera kan lämpligast uppfattas med hjälp av spel: någon kanske behärskar reglerna i schack perfekt, men är trots allt en usel spelare. Denna fråga är dessutom förknippad med något som i synnerhet filosofer är intresserade av: människor bryter mot regler (normer) och agerar oförnuftigt också med hänsyn till dem. Vad ska man göra då?

Hintikka och jag samarbetade tätt i flera år, både under hans visiter i Finland och i hans hem i Marlborough i närheten av Boston. Hintikka hade ett hembibliotek som var mer omfattande än Philosophica, biblioteket vid vår institution. Jag gick i Hintikkas fotspår och försökte finna strategiska begrepp i logiken och i språket. Därefter analyserade jag dem med hjälp av spelteori. På detta sätt avskilde Hintikka och jag tillsammans språkets ”logiska skelett” (kvantorer, pronomen, konnektiver) i vårt verk On the Methodology of Linguistics (1991).

Spelteori kan också tillämpas på semantiska begrepp, såsom ”sanning”. Sanningen i en mening kan analyseras genom att avgöra vilken den vinnande strategin är när man försöker verifiera riktigheten i ett påstående. Likaså kan den logiska överensstämmelsen i meningar ses som en riktlinje som visar hur strategin av att verifiera en mening förvandlas till en strategi som verifierar en annan logiskt överensstämmande mening. Jag presenterade och utvecklade den här uppfattningen i verket Independence-Friendly Logic. A game-theoretic approach (2011).

I båda tillämpningarna av spelteori utgår man ifrån att de ord i språket som inte är logiska trots allt har färdiga ”betydelser”. Men hur ska man beskriva de sociala konventionerna som resulterar i definitioner av dessa betydelser? En spelteoretisk analys av dessa sociala konventioner har framställts av David Lewis. I mitt verk Logic, Language and Games (2015) undersöker jag i detalj förhållandet mellan olika spel.

Hintikka övertygade mig också om den ”transversella” forskningens nytta och nödvändighet. En forskare måste spåra det teoretiska begreppet till de vetenskapsgrenar där begreppet vanligtvis används. På denna nivå dras det inte längre en strikt gräns mellan olika vetenskapsgrenar. Om man forskar i företeelser som förekommer i naturliga språk, måste man utreda vad språkvetarna säger om dem. Om man däremot är intresserad av verifieringar, måste man utreda hur de tillämpas i matematik.