Armas Einar Leopold Lönnbohm, mer känd som Eino Leino, intresserade sig för litteratur och skrivande redan i sin barndom. Sedermera kom han att bli en av det förra sekelskiftets mest inflytelserika personer inom litteraturens och poesins fält.

Leinos poesi publicerades för första gången redan år 1890 i tidningen Hämeen Sanomat. Vid den tidpunkten var skalden tolv år gammal. I gymnasieåldern översatte Leino, vid sidan om sin egen skriftliga produktion, bland annat texter av Johan Ludvig Runeberg. Leinos skolkamrater har senare berättat att det var just Leino som utövade det största litterära inflytandet över kamratkretsen.

Efter att ha tagit studenten skrev Leino in sig vid Kejserliga Alexanders-universitetet för att läsa latin. Studierna blev ändå ringa i omfattning och Leino avlade aldrig någon examen. Han koncentrerade sig på att skriva.

­­­­­­­­­­­­Leino hämtade influenser till sin tidiga produktion från Kalevala och annan mytisk finsk poesi. Hans första diktsamlingar Maaliskuun lauluja och Tarina suuresta tammesta publicerades 1896. Samma teman behandlas också i Leinos kanske mest kända verk, Helkasånger (på finska Helkavirsiä, 1903). Leino anses vara den första och mest betydande formgivaren av nationell nyromantik i finsk litteratur.

Under sitt första äktenskap med Freya Schoultz 1905–1908 ökade Leinos prosaproduktion. Han skrev bland annat sin ofärdsårstrilogi bestående av Tuomas Vitikka (1906), Jaana Rönty (1907) och Olli Suurpää (1908). Under äktenskapets sista år reste Leino till Rom och satte igång förberedelserna inför sitt ambitiösa översättningsprojekt – Leino skulle nämligen översätta Dante Alighieris Divina Commedia. Den finska översättningen Jumalainen näytelmä publicerades under åren 1912–1914.

Leinos författarskap är förvånansvärt stort. Det innefattar sammanlagt över 80 originalverk, såväl poesi som dramatik och prosa, från en tidsperiod på 35 år. Dessutom skrev Leino också ett betydande antal essäer, kåserier, recensioner och andra tidningstexter samt översatte åtskilliga texter. Hans produktion behandlar en bred skala av känslor, allt från djup kärlek till människoförakt och bitande kritik. Leino tilldelades finska statens litteraturpris åtta gånger under sin karriär och som 40-årig beviljades han statens författarpension.

Under sina sista år återvände en sjuk och trött Leino till ungdomens nationalromantiska teman. Hans sista verk blev ändå ett självbiografiskt verk, publicerat 1925 och avsett att bli den första delen i en trilogi vid namnet Elämäni kuvakirja.

Källor (på finska):

• Maria-Liisa Nevala, Leino, Eino (1878–1926). Kirjailija, nätpublikationen Finlands nationalbiografi. Hämtat 12.3.2015.
• Eino Leino, nätpublikationen Historiallisia humanisteja. Hämtat 12.3.2015.
• Petri Liukkonen & Ari Pesonen, Eino Leino (1878–1926) – originally Eino Armas Leopold Lönnbohm, nätpublikationen Authors’ Calendar. Hämtat 12.3.2015.
• Wikipedia, Eino Leino, nätpublikationen Wikipedia. Hämtat 12.3.2015.
• Eino Leino, Kajaanin Linna, Hämeen Sanomat 26.9.1890. Nationalbibliotekets digitala samlingar. Hämtat 12.3.2015.