Edvard Alexander Westermarck föddes i en välbärgad medelklassfamilj i Helsingfors den 20 november 1862. Hans far Nils Christian var kamrer på universitetet och hade starka band till den akademiska intelligentian. Westermarck skrev sig in på Kejserliga Alexanders-universitetet för att studera estetik, modern litteratur och allmän historia, men det var med ett laudaturarbete i filosofi som han blev filosofie kandidat 1886. Titeln löd Gör kulturen människosläktet lyckligare?

Westermarck fattade intresse för sociologi och antropologi. Han lärde sig engelska för att kunna studera det omfattande materialet som fanns tillgängligt i London. På detta material baserade han sedan sitt verk om äktenskapets historia. Han disputerade i ämnet i Helsingfors och utnämndes till docent ett år senare. En utvidgad version av doktorsavhandlingen kom ut i England år 1891 under titeln The History of Human Marriage. Verket väckte stor uppmärksamhet och kom att ges ut i fem upplagor och översättas till, så vitt man vet, åtta olika språk.

Endast 28 år gammal hade Westermarck redan uppnått status som sin tids mest kända antropolog. Tack vare ett stort antal stipendier hade han möjlighet att vistas utomlands under längre tidsperioder. Westermarck hade för avsikt att bege sig på en omfattande forskningsexpedition 1898, med Marocko som första etapp. Denna etapp blev ändå både den första och sista på resan, eftersom Westermarck redan här fann så många potentiella teman för fältarbete. Banden till Marocko blev så starka att Westermarck köpte sig en egen villa i Tanger. Till slut kom han under sitt liv att allt som allt tillbringa närmare nio år i Marocko.

Under sin vistelse i London hade Westermarck upprättat starka internationella förbindelser. År 1904 fick han ett lektorat vid London School of Economics. Tre år senare gjordes lektoratet om till en professur som Westermarck innehade fram till år 1930. Vid sidan om sin tjänst i London fick han 1906 också en professur i praktisk filosofi i Helsingfors, där läroämnet filosofi hade delats upp enkom för att passa Westermarcks behov. Från Helsingfors flyttade han sig ändå till nygrundade Åbo Akademi, där han blev både professor i filosofi och akademiens första rektor 1918.

Det gjordes specialarrangemang för Westermarck. Både vid universiteten i Finland och i England anpassades hans tjänster så att han arbetade på plats endast en del av året. Utöver detta gavs han ofta möjlighet till fältarbete i Marocko. Westermarck var en av de få samtida finländare som utan tvekan ansågs vara fullständiga medlemmar i det internationella forskarsamhället.

Källor

• Olli Lagerspetz, ”Westermarck, Edvard”, nätpublikationen Filosofia.fi. Hämtat 18.3.2015.
• Jouko Aho, ”Westermarck, Edvard”, nätpublikationen Finlands nationalbiografi. Hämtat 18.3.2015.
• Lars Hertzberg, ”Westermarck, Edvard”, nätpublikationen Biografiskt lexikon för Finland, Svenska litteratursällskapet i Finland 2014. Hämtat 18.3.2015.
• Juhani Pietarinen, ”Edvard Westermarck. Moraalifilosofian dinosauri”, Tieteessä tapahtuu 2/1995, 6–8, Helsingfors 1995. Hämtat ur nätpublikationen 18.3.2015.