Carl Gustaf Estlander skrev sig in vid Kejserliga Alexanders-universitetet 1850 för att studera estetik och nyare litteratur. Han hade funnit sin egen disciplin och kom att ha en avgörande inverkan på dess utveckling under ett halvt århundrade.

Estlander promoverades som filosofie primusmagister 1857. Han publicerade sin doktorsavhandling Richard Lejonhjärta i historien och poesin bara ett år senare och förlänades därigenom en doktorsgrad 1860. Han utnämndes också till docent i estetik och nyare litteratur samma år.

Forskningsmässigt intresserade sig Estlander i första hand för konstforskning och konsthistoria. Estlander gjorde långa studieresor till europeiska kulturstäder där han stiftade bekantskap med lärda kretsar, bibliotek, museer och konstutställningar. Därefter, på grundval av sin forskning, sammanställde och publicerade han 1867 det framgångsrika och banbrytande verket De bildande konsternas historia ifrån slutet af förra århundradet intill våra dagar.

Estlander efterträdde Fredrik Cygnaeus som professor i estetik och nyare litteratur 1868. Estlander var den första läraren i konsthistoria vid ett finländskt universitet. Då konsthistoria instiftades som ett eget läroämne utnämndes Johan Jakob Tikkanen till ämnets första professor. Tikkanen var Estlanders före detta student och Estlander hade stort inflytande på hans arbete.

Estlander var bland de första att fördjupa sig i Johan Ludvig Runebergs författarskap och han publicerade ett flertal artiklar och verk om ämnet. Estlanders Runebergs skaldskap […] (1902), en kommentar till diktarens Samlade arbeten, tål fortfarande jämförelse med andra verk inom ämnesområdet.

Estlander fattade också intresse för folkdiktning tack vare Elias Lönnrot. Han förhöll sig ändå skeptisk till Kalevala eftersom han ansåg att Lönnrots arbetsmetoder var tvivelaktiga. Verket Bidrag till den provencaliska litteraturens historia (1868) hör till Estlanders mest förtjänstfulla.

Estlander hade stort inflytande på forskning och kultur också utanför universitetet. Han spelade en avgörande roll då Svenska Litteratursällskapet i Finland (SLS) grundades 1885, och han var sällskapets första ordförande. SLS delar årligen ut ett pris ur hans minnesfond till ett förtjänstfullt svenskspråkigt litterärt verk.

Carl Gustaf Estlander hörde till de personer som hade mest med störst inflytande inom Finska Konstföreningen och då konstmuseet Ateneum grundades. Efter en tio år lång process med stridigheter invigdes museet 1887. Estlanders motto, ett valspråk lånat av den romerska historikern Sallustius, Concordia res parvae crescunt (I samklang växer små saker) pryder än i dag Ateneums fasad.

Källor

• Johan Wrede, Estlander, Carl Gustaf, nätpublikationen Finlands nationalbiografi. Hämtat 24.4.2015. Kan läsas avgiftsfritt via Nelli-portalen.
• Estlander, Carl Gustaf, nätpublikationen Dictionary of Art Historians. Hämtat 24.4.2015.
• Ilkka Huovio, Carl Gustaf Estlander (1834–1910), Konsthögskolans nätpublikation. Hämtat 24.4.2015.