Tuomas Anhava utexaminerades som filosofie kandidat från Helsingfors universitet 1947. Han hade funderat på en akademisk karriär men kom till slut på andra tankar. Han fick arbete på bokförlaget WSOY 1948, vilket blev avgörande för hans karriärval. WSOY blev dock inte hans enda arbetsgivare, utan han övergick till Otava i början av 1950-talet och senare också till Tammi, och gjorde hela tiden ungefär samma arbete.
I takt med att arbetserfarenheten ökade fick Anhava också ge utlåtanden om nya manuskript. Han samarbetade med debutförfattare genom att ge råd och kritik till bland andra Veijo Meri, Paavo Haavikko, Pentti Saarikoski och Hannu Salama vid deras författardebut.
Anhava fick senare själv kritik för sitt arbete eftersom somliga tyckte att han bearbetade författarnas verk för mycket enligt sina egna preferenser. Författarna som arbetade med honom har dock sagt att han gav goda råd vid redigeringen av verken för att uppnå ett bättre slutresultat. Anhavas arbete som förlagsredaktör kan ha undgått den stora allmänhetens uppmärksamhet på grund av arbetets tillbakadragna natur.
Tuomas Anhava var emellertid en offentlig person, och känd som en flitig och sträng kritiker. Han beskrivs som en mycket krävande och noggrann man som inte var rädd för att sätta fingret på problematiska punkter. Han satte ribban högt även för sig själv, vilket märktes både på den finslipade elegansen i hans litteraturkritik och den utsökta meningsbyggnaden. Det saknades inte polemik i Anhavas kritiska texter. Han kunde ge sig in i långa litteraturdebatter, som fungerade som slagträn för modernismen.
Utöver sitt arbete som kritiker skrev han poesi, och fick så uppleva förlagsbranschen också ur författarens synvinkel. Debutdiktsamlingen Runoja kom 1953. Två år senare utkom diktsamlingen Runoja 1955. I sina dikter försökte han göra sig av med den traditionella lyrikens välljud. Med anglosaxiska influenser eftersträvade han en förening av känsla och tanke.
Anhava var också intresserad av japansk och kinesisk poesi, vilket mest kommer fram i hans tredje diktsamling som fick namnet 36 runoa. Diktsamlingen blev mycket uppskattad. Den räknas som en av de mer betydande diktsamlingarna från 1950-talet och en del av den finska lyriska modernismens inmarsch. Han hade börjat sikta mot en sådan utveckling redan i sin första diktsamling men nådde fullslipad form först i den tredje samlingen. I sin fjärde diktsamling fortsatte han på samma linje.
Utöver all annan verksamhet ägnade sig Anhava också åt översättning och utmärkte sig som översättare av poesi. I synnerhet ville Anhava översätta ”’svåra’, språkligt och tankemässigt krävande verk”. Till dessa hörde verk av såväl Bo Carpelan som Ezra Pound. Anhava koncentrerade sig på att uppnå hög kvalitet i stället för stora mängder.
Anhava belönades med titeln professor 1970 för sin flitiga litterära verksamhet. Det var första gången en konstprofessur gavs åt litteraturen.
Källor:
- Kalevi Kalemaa, Anhava, Tuomas (1927 - 2001). Kansallisbiografia-nätpublikation. Hämtat 2015-04-13. (Kan läsas gratis via Nelli-portalen.)
- Kai Laitinen, Tuomas Anhava.Helsingin sanomat-minnesskrift. Hämtat 2015-04-14.
- Wikipedia, Tuomas Anhava.
Citat från: Kalevi Kalemaa, Anhava, Tuomas.