Tillbaka

Matti Klinge

Matti Klinge
31.8.1936, Helsingfors

Filosofie kandidat 1959, filosofie magister (ultimus) 1960, filosofie licentiat 1966 och filosofie doktor 1969 (historia), Helsingfors universitet

Docent i idé- och lärdomshistoria 1968-, Helsingfors universitet
Promoverades till magister som ”de bästa av humanister” 1960 och till jubelmagister 2010

Professor emeritus i historia (svenskspråkig professur) 2002-, Helsingfors universitet
Professor i historia (svenskspråkig professur) 1975–2001, Helsingfors universitet
Gästprofessor i finsk litteratur och kultur 1970–1972, Paris universitet
Forskare 1968–1975, statens humanistiska kommission
Forskare 1960–1968, Studentkåren vid Helsingfors universitet

Elektor vid presidentvalet 1982 och 1988
Intendent vid Mannerheim-museet 1966–1969
Kurator 1963–1966, inspektor 1976–1986 och hedersmedlem vid Eteläsuomalainen osakunta (Södra Finlands nation)

Medlem i och ordförande för flera vetenskapliga stiftelser och sällskap samt svenska akademier

Publikationer, forskningsprojekt och annan vetenskaplig verksamhet

Hedersbetygelser
Hedersdoktor 1989, Uppsala universitet
Hedersdoktor 2006, Greifswalds universitet
Kommendörstecknet av Finlands Lejons orden 1980
Kommendörstecknet av I klass av Finlands Vita Ros orden 1990
Presidiets hederstecken i brett purpurband av Studentkåren vid Helsingfors universitet 2001
Kommendör av Nordstjärneorden
Riddare 1996 och officer 2015 av franska Hederslegionen

Hedersmedlem i Finska Historiska Samfundet, Finska Vetenskaps-Societeten, Svenska Litteratursällskapet och Stockholms nation vid Uppsala universitet

Bild: Laura Malmivaara/Kustannusosakeyhtiö Siltala
Text: Matti Klinge, Kaija Hartikainen (red.)
Översättning: Sonja Tiilikainen

Språkgranskare: Jonas Franzon

Mina bästa minnen från Helsingfors universitet

Jag har många fina minnen från universitetet. Jag minns med tacksamhet alla nationsfester och det att jag på ett så vackert sätt blev mottagen som professor. Mina ”egna” unga arrangerade underbara fester på mina 50- och 60-årsdagar och även senare då jag blev professor emeritus. En del av dessa fester ordnades i Studenthusets festsal.

Jag har lett flera exkursioner utomlands och dessa nämns alltid som de bästa sidorna i min undervisning. Jag kunde vara en kunskapsrik och krävande ”professor Duracell” som satte fart på studenterna. Samtidigt uppstod det äkta förtroende och vänskap mellan mig och mina studenter.

De unga kunde anlita mig i alla sina frågor. Tack vare min kära fru Marketta har många studenter och unga forskare under årtiondenas lopp även blivit bjudna hem till oss. Marketta har jag också att tacka för att hon så noggrant har granskat mina manuskript och korrektur.

Många av de studenter som fortsatte på en längre studiebana har blivit våra riktiga vänner, exempelvis alla mina fem assistenter med början från Henry Rask och Rainer Knapas.

Tillbaka