Vid sekelskiftet 1700–1800 förväntades unga universitetslärare också uppträda som poeter. Det passade Frans Michael Franzén mer än väl. Han inledde sin bana som skald genast efter att ha blivit utnämnd till docent 1792.

Franzén blev snart känd inom kulturkretsarna för sina dikter som publicerades i tidningen Stockholms Posten 1793–1794. Dessa var bland annat Människans Anlete (översatt till finska som Ihmis-Kaswot av Isak Alexis Wallenius 1858) och Till Selma. Båda hörde till en hel serie av kärleksdikter till Selma, inspirerade av Franzéns första kärlek Margareta Christina Thileman.

Ett grundmotiv i Franzéns diktning blev skildringen av hemmets harmoni, den enkla lyckan och stundens glädje. Han hämtade inspiration till dessa teman speciellt under resan till Lappland tillsammans med Henrik Gabriel Porthan 1794. För Franzén representerade Lappland en värld av kärlek, enkelhet och frihet – motsatsen till den hektiska staden.

Under en längre utlandsresa 1795–1796 fick Franzén möjlighet att fördjupa sin världsbild. Han besökte Tyskland, Frankrike och England tillsammans med Åboynglingen Karl Fredrik Bremer. Franzéns erfarenheter av revolutionen i Paris gjorde honom till revolutionsmotståndare till dem trots att han tidigare idealiserat den.

I England fann Franzén ett stabilare samhälle, som han började beundra efter att ha förlorat sin tro på de franska revolutionära idéerna. Han bekantade sig med den engelska poesin, speciellt med William Shakespeares produktion. Franzén gjorde Shakespeare till sin förebild och har karakteriserats som den första som egentligen förstod sig på Shakespeare i Sverige (och Finland). Resan inspirerade honom att skriva allt fler dikter om den dåtida ideologiska och politiska brytningen.

När Finland blev ett autonomt storfurstendöme, såg Franzén sin chans att bli en del av den mer omfattande ryska kulturkretsen. Han skrev en dikt som lovprisade kejsaren-storfursten Alexander 1809. Denne såg dock Franzén som en opportunist och tog honom inte till sin gunst.

Franzén flyttade till Sverige för gott 1810. Där skrev han sina kanske mest kända dikter, Fannydikterna, som idealiserar barndomen och landsbygden. Han började också skriva på det storskaliga hexametereposet Gustaf Adolph i Tyskland, som dock aldrig blev färdigt. Men 1829 kunde han färdigställa ett över 12 000 verser långt epos, Svante Sture eller Mötet vid Alvastra.

Franzéns lyrik innehöll också psalmer och dryckesvisor. Den numera kanske mest kända av Franzéns dryckesvisor är Bordsvisa/När skämtet tar ordet vid vänskapens bord. Av psalmerna kan speciellt den populära adventspsalmen Bereden väg för Herran nämnas. Det är en psalm som än idag sjungs vid många adventsgudstjänster i Sverige. Jämte Johan Olof Wallin hade Franzén en central roll i kommittén som sammanställde 1819 års svenska psalmbok.

Franzén intar med rätta en plats bland de första finländska diktarna. Dessutom var han en av de främsta, sant lyriska begåvningarna på svenska på sin tid. Franzén var en banbrytare inom den svenska romantiska lyriken men också en betydande religiös lyriker.

Källor:

• Matti Klinge, Franzén, Frans Michael, Kansallisbiografia-nätpublikation. Hämtat 27.4.2015.  Kan läsas avgiftsfritt via Nelli-portalen.
• Gösta Lundström, Frans Michael Franzén, Svenskt biografiskt lexikon-nätpublikation. Hämtat 27.4.2015.
• Kotivuori, Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Frans Michael Franzén. Nätpublikation 2005. Hämtat 28.4.2015.
• Wikipedia, Frans Michael Franzén, Wikipedia-nätpublikation. Hämtat 27.4.2015.