Under inledningen av sina studier var Viljo Tarkiainen intresserad av språkvetenskap, men han deltog även på föreläsningar i litteratur. Tarkiainen besökte Frankrike i början av 1900-talet, och efter resan upplevde han språkvetenskapen som en otroligt tråkig bransch, full med lidande och arbete. Så småningom gick han allt mer över till litteraturvetenskapen. Hans första vetenskapliga arbete Äänenhistoriallinen tutkimus Juvan murteesta (En ljudhistorisk studie av dialekten i Jockas) hörde dock till språkforskningen. Tarkiainen blev filosofie kandidat 1903.

Efter att ha blivit utexaminerad använde Tarkiainen tiden till att göra en studieresa till Danmark och till att skriva i olika tidningar. Syftet med studieresan var att bekanta sig med den danska litteraturforskningen och dess lokala storheter. Även om han blev bekant med den rådande andan och träffade människor inom branschen riktade han den vetenskapliga uppmärksamhet mot hemlandet. Under hans vistelse i Köpenhamn säkerställdes att temat för hans doktorsavhandling skulle bli författarstorheten från Nurmijärvi.

Aleksis Kivi var inte speciellt populär inom den akademiska världen. "Felet i Kivis produktion låg, enligt Aspelin och andra samtida män, i att Kivi hade varit så obildad att det inte var lämpligt att höja upp honom till en av de främsta författarna inom världslitteraturen." Endast Eliel Aspelin hade hållit vetenskapliga föredrag om Kivi. Aleksis Kivis verk var dock fortfarande populära bland finska folket.

Utmaningen med att forska om Aleksis Kivi låg i insamlingen av källmaterialet. Nästan alla av Kivis närmaste vänner och bekanta hade redan lämnat jordelivet, och ingen hade tidigare samlat in material om honom. Viljo Tarkiainen var rädd för att källmaterialet skulle försvinna ifall han inte gjorde något omedelbart. Det slutgiltiga forskningsmaterialet bestod av olika dokument, korrespondens och intervjuer med personer som hade känt Kivi.

För sin doktorsavhandling gjorde Tarkiainen resor till trakterna kring Nurmijärvi för att få uppleva den miljö som hade visat sig för Kivi. Ett karakteristiskt drag för Tarkiainens forskning var just beskrivningar av författarens levnadsmiljö, vilka baserade sig på den tyske professor Wilhelm Scherers tankar. Doktorsavhandlingen var inte en historisk överblick, utan den handlade om att göra sig förtrogen med Aleksis Kivis litterära framställning och de omständigheter som eventuellt hade påverkat den.

Under forskningsarbetets gång blev det klart att Aleksis Kivis liv och litterära produktion var ett alldeles för brett ämne att handskas med i en doktorsavhandling. Tarkiainen valde därför istället att göra helheten om Sju bröder till ett självständigt verk. Doktorsavhandlingen utkom år 1910. Eliel Aspelin-Haapkylä, professor i litteraturvetenskap, blev utvald till opponent för disputationen. Även om respondenten och opponenten inte var ense om alla synpunkter och slutledningar, så var opponenten imponerad över arbetet och nämnde att den gott fyllde kraven på en doktorsavhandling.

Tarkiainens huvudverk Aleksis Kivi: elämä ja teokset blev färdigt 1914. Med doktorsavhandlingen som utgångspunkt hade han bearbetat sina tankar och slipat på sin argumentation, men själva tolkningarna förblev oförändrade. Verket lade grunden för uppfattningen om Kivi som det lidande diktargeniet, utbränd på grund av sin konst, och den uppfattningen lever kvar ännu idag. Tarkiainen kompletterade biografin då nya upplagor gavs ut.

Under åren efter doktorsavhandlingen hade Tarkiainen fullt upp med sina arbeten som lärare på universitetet (docent), som tf professor och som föreläsare på sommaruniversitetet. Sommaruniversitetets föreläsningar samlade som bäst in 400 åhörare. För att ytterligare meritera sig skrev han i slutet av 1910-talet ett verk om författaren Miguel de Cervantes Saavedra, som var berömd under den spanska litteraturens blomstringstid och som hade varit en förebild för Aleksis Kivi. Med sina meriter lyckades Tarkiainen få en professur efter en jämn röstning 1924.

Viljo Tarkiainen blev känd som en aktiv handledare av sina studenter. Vid sidan av sin tjänst som professor hade han chefsbefattning vid Finländska Litteratursällskapet under ett tjugotal år.

Källor:

• Kari Tarkiainen, ”Viljo Tarkiainen. Suomalainen humanisti.” Mäntän kirjapaino Oy: Mänttä, 1987.
• Kari Tarkiainen, ”Tarkiainen, Viljo”. Nationalbiografin-nätpublikation. Hämtat 1.12.2014.
• Wikipedia, ”Viljo Tarkiainen”. Wikipedia-webbplats. Hämtat 1.12.2014.
• Citat från: Kari Tarkiainen, ”Viljo Tarkiainen. Suomalainen humanisti.” s 61, och Kari Tarkiainen, ”Tarkiainen, Viljo” – Nationalbiografin-nätpublikation.