Tillbaka

Viljo Tarkiainen

Viljam (Viljo) Tarkiainen
18 april 1879, Jockas – 20 maj 1951, Helsingfors

Filosofie kandidat 1903 (bland annat finska språket och litteraturen, estetik och modern litteratur), filosofie licentiat 1911 (litteraturvetenskap) och filosofie doktor 1917 (litteraturvetenskap) Kejserliga Alexanders-universitetet

Tf professor i inhemsk och allmän litteratur (1916–1917 och 1919–1924), professor i inhemsk litteratur (1924–1946) och docent (1913–1924), Helsingfors universitet

Dramaturg och lärare 1905–1909, Suomen Kansallisteatteri
Litteraturjournalist 1911–1915 och 1918–1920, Helsingin Sanomat
Litteraturjournalist 1916–1917, Uusi Suometar
Lärare i finska, vid flera tillfällen och olika skolor

Medlem i förvaltningsrådet 1919–1933, Suomen Kansallisteatteri
Kansler 1947–1951, Yhteiskunnallinen korkeakoulu (ung. Samhällsvetenskapliga högskolan)
Ordförande 1920–1922, Suomen kirjailijaliitto (Finlands författarförbund)
Vicechef 1922–1934 och chef 1934–1946, Finska litteratursällskapet (SKS)
Chef 1945–1946, Suomalainen tiedeakatemia (övers. finsk vetenskapsakademi)

Bild: Museovirasto, kuvaaja Aarne Pietinen
Text: Tero Juutilainen
Översättning: Nina Hänninen
Språkgranskning: Richard Kerbs

En skarp kritiker

Efter sin disputation koncentrerade sig Viljo Tarkiainen på sitt arbete som kritiker. Han hade skrivit recensioner i flera tidningar efter att ha blivit utexaminerad. Det var speciellt tidningen Valvoja som blev Tarkiainens huvudsakliga forum för litteraturkritik.

Till Tarkiainens repertoar hörde utöver bokrecensioner även korta texter och dikter. Han hade blivit bekant med teatern redan i nationskretsen och arbetat som lärare i finska vid Kansallisteatteri i början av 1900-talet. Han skrev halvårsöversikter för Kansallisteatteri 1905–1908.

Under denna period blev Tarkiainen känd för den stora allmänheten. Höga kvalitetskrav och texter skrivna i skarp ton väckte bitterhet hos många som han kritiserade. Sin beskärda del fick många nationalförfattare, till exempel Pietari Päivärinta och Marja Salmela.

Då och då fick Tarkiainen tillbaka med samma mått av bland annat Eino Leino. Senare blev Leino och Tarkiainen dock vänner. När det gällde recensioner av utländsk litteratur riktade Tarkiainen sin uppmärksamhet speciellt mot Frankrike och Ryssland.

Utöver bokrecensioner var Viljo Tarkiainen en produktiv teaterkritiker. Det var hans förtjänst att man fick läsa om teaterföreställningar från kvällen innan och om annat aktuellt inom teaterbranschen. Teatervärlden var honom nära tack vare hans fru Maria Jotuni, men också hans eget intresse var stort. Det var speciellt manuskripten som han granskade med en särskild noggrannhet, men han utvidgade sitt perspektiv i en mera professionell riktning genom att också beröra föreställningarnas andra delområden.

Tarkiainen arbetade också för Helsingin Sanomat, men övergick från sina uppgifter som kritiker till att arbeta med universitetsuppdrag och forskning på 1920-talet. Han glömde dock aldrig teatern. Tarkiainen arbetade under en kort tid som dramaturg vid Kansallisteatteri, ända tills komedin Tohvelisankarin rouva (Toffelhjältens hustru) ställde till med en så stor uppståndelse att han blev tvungen att avgå.

 

Källor:

  • Kari Tarkiainen, ”Viljo Tarkiainen. Suomalainen humanisti.” Mäntän kirjapaino Oy: Mänttä, 1987.
  • Kari Tarkiainen, ”Tarkiainen, Viljo”. Nationalbiografin-nätpublikation.  Hämtat 1.12.2014.
  • Wikipedia, ”Viljo Tarkiainen”. Wikipedia-webbplats. Hämtat 1.12.2014.
Tillbaka