Tyyni Tuulio (Haapanen 1892–1917, Tallgren 1917–1933) – dotter till Jaakko Haapanen, kyrkoherde i Karvia – blev likt sina syskon redan i barndomshemmet intresserad av musik och litteratur. Tuulio spelade piano, men yrkesmässigt kom hon att inrikta sig på litteratur. Hennes bror Toivo Haapanen blev å sin sida en bemärkt kapellmästare och musikforskare. Efter faderns död flyttade familjen till Helsingfors år 1905, och för de begåvade barnen öppnade sig därigenom bättre studiemöjligheter.

Tuulio studerade romanska språk och romansk litteratur vid Kejserliga Alexanders-universitetet. Hon blev filosofie kandidat 1916 och promoverades till magister 1927. Vid sidan av sina studier arbetade Tuulio som översättare. Hon översatte bland annat Charlotte Brontës romaner och Louisa May Alcotts flickböcker till finska. Det var med sin finska översättning från 1920 av Dantes Vita nuova som Tuulio fick sitt genombrott som översättare.

Vid universitetet stiftade Tyyni Tuulio bekantskap med Oiva Tallgren, docent i sydromanska språk, och de två gifte sig 1917. År 1928 blev Tallgren personlig extraordinarie professor i sydromanska språk vid Helsingfors universitet. Tyyni och Oiva, som båda var starkt hänförda av språk och litteratur, bytte efternamn till Tuulio 1933. Paret fick också tre söner, och de många olika åtagandena som husmor fick Tuulio att reflektera över sin roll som kvinna och mor. Om detta ämne skrev hon under pseudonymen Tuulia verken Paljain käsin: erään äidin päiväkirja (1933) och Sininen ikkuna: kymmenen lukua erästä ihmiselämää (1936). Tyyni Tuulio bestämde sig sedermera för att dela upp tiden mellan sin make, sina barn och sitt kall som författare.

Tuulio skrev flitigt i sex årtionden. Hon publicerade skönlitteratur, biografier och kåserier. Som översättare var hon verksam med översättningar i en rad olika litterära genrer från romanska språk och svenska. Tuulio skrev också forskningslitteratur om material som hon hade samlat in tillsammans med sin make på deras gemensamma forskningsresor i Europa.

Under tiden före televisionen var det även i Finland populärt att göra resor till andra världar med hjälp av böcker. Tillsammans med sin make, som var professor, fick Tyyni Tuulio åka på verkliga forskningsresor utomlands. Under olika författarnamn skrev hon sedan om dessa upplevelser bland annat i verken Me lähdemme Ranskaan ja Espanjaan (1927) och Kaupunki vuorella: matkakirjeitä Italiasta (1931). Dessutom var 1930-talet guldåldern för intelligenta kvinnliga kåsörer. Även den munviga Tuulio kunde i sina kåserier berätta om litteratur- och kulturkretsarna samt blottlägga glimtar av sitt familjeliv.

Trots att Tuulio i sin litterära produktion hade lyft fram problem som kvinnor och mödrar möter i sina liv, var hennes författarvän Helvi Hämäläinens roman Säädyllinen murhenäytelmä (1941) med dess avslöjanden en chock för henne. Det var fråga om en fiktiv roman, men läsarna kunde lätt tolka den som en dokumentär skildring av tidens inflytelserika kulturpersonligheter, bland annat Tyyni och Oiva Tuulio.

Samma år som Säädyllinen murhenäytelmä gavs ut inträffade också två stora tragedier i Tuulios liv. Hennes make insjuknade i tuberkulos och dog i juni 1941. Efter några månader fick Tuulio ytterligare ett sorgebud efter att familjens äldste son hade stupat på Karhumäki front 8.11.1941. Tuulio samlade sina krafter och flyttade från Helsingfors till Träskända, där hon kunde blåsa nytt liv i sin litterära och vetenskapliga kreativitet. Det sägs att Tuulio flera gånger hade skjutit upp sina planer på att skriva en doktorsavhandling, eftersom hon skrev så många andra texter på beställning. Helsingfors universitet uppmärksammade dock Tuulios vetenskapliga prestationer och tilldelade henne en hedersdoktorstitel 1960.

Skrivarbetet var inte Tuulios enda passion, utan hon brann också för verksamhet i olika organisationer i kulturlivet. Tuulio var aktivt verksam i Finlands kvinnliga akademikers förbund, Finlands PEN och statens litteraturnämnd. Därtill vägledde hon unga studenter på en litterär bana genom läsecirkelverksamhet.

I sina sista verk fokuserade Tuulio på inflytelserika finska kvinnofigurer som enligt henne ogrundat hade fallit i glömska. Som genmäle till Rafael Koskimies verk Runebergin Suomi (1977, ’Runebergs Finland’) publicerade Tuulio verket Fredrikan Suomi (1979, ’Fredrikas Finland’). Tuulios sista publicerade verk var den finska översättningen av Fredrika Runebergs samlingsverk Teckningar och drömmar år 1982. Denna översättning och Tuulios arbete som översättare i över fem decennier uppmärksammades med statens översättarpris 1985 när hon var 92 år gammal.

Källor:

• Sala, Kaarina 2007: Tuulio, Tyyni (1892–1991). Webbpublikation på Kansallisbiografia. Helsingfors: Finska Litteratursällskapet. Hämtat 16.9.2015.
• Tyyni Tuulio, Wikipedia. Hämtat 16.9.2015.
• ”Siitä keväästä on nyt 40 vuotta”, tidningen Arina av Järvenpää-seura, 1982.
• Koskinen, Irma (red.) 2008: Tyyni Tuulio – Nuoruusajan kirjeenvaihtoa. Finska Litteratursällskapet.