Mina bästa stunder är definitivt förknippade med mitt första studieår. Då kändes det som att allt var möjligt och jag fick koncentrera mig på sådant som intresserade mig. Särskilt inom humanistiska fakulteten fanns det mycket av intresse och jag kunde inte riktigt välja bort någonting. Att mina fördomar bröts genom studierna är också en del av mina minnen. Gulnäbbsårets känsla finns än i mig, även om ögonen inte längre tindrar och kinderna inte glöder lika hett för idealism som på 1980-talet.

Egentligen drömmer jag ännu om möjligheten att bli hänförd av kunskap och förståelse. Även om jag uppskattar administrativa uppgifter – utan dem finns inte förutsättningar för att ägna sig åt forskning och undervisning – hoppas jag på att få en möjlighet att forska och skriva långsiktigt och koncentrerat.

Naturligtvis innebar studietiden också verksamhet inom studentorganisationer. Jag var aktiv inom historiestudenternas ämnesorganisation Kronos, och deltog i arrangemang av fester och kulturevenemang. Verksamheten inom ämnesorganisationerna uppnådde sin kulmen då Kronos och historiska institutionen tillsammans ordande en studieresa till Toulouse i Frankrike. En höjdpunkt av annat slag var filmen The Heimola Story, skriven och regisserad av Markus och Ilari Nummi, där jag agerade tillsammans med andra samtida ämnesaktivister.