Jag inledde mina studier vid Helsingfors universitet hösten 1988. Det var goda tider: konsthistoria var oerhört intressant och studentlivet medförde många roliga stunder. Studenterna på vår årskurs bildade en aktiv studentgrupp med tät gemenskap. Redan under vår första jul tillsammans ordnade vi på egen hand en exkursion till Picasso-utställningen i Stockholm. Vi samlade in pengar för resan genom att sälja kaffe vid institutionen för konsthistoria.

Jag deltog också i ämnesföreningen Eidos (sidan på finska) verksamhet som sekreterare, kassör och festansvarig. Vi förstod att roa oss i Nya studenthuset, men ämnesföreningen fick också nyttiga saker till stånd. En särskilt oförglömlig upplevelse var den två veckor långa studieresan till Egypten under våren 1992. Exkursionerna som institutionen ordnade såväl i hemlandet som utomlands utgjorde en rolig sida i studierna, men de var också nödvändiga för att kunna bemästra konsthistoriens omfattande ämnesområde.

Den historiska miljön kring Senatstorget, huvudbyggnadens empirestil och kopiorna av antikens skulpturer i huvudbyggnadens översta våning där vår institution fanns bidrog till en stimulerande studiemiljö. Biblioteket var institutionens hjärta. Det var en bra plats för att studera inför tentamina och möta ens studiekamrater. De dunkla föreläsningssalarna och diaprojektorernas dova brus skapade en alldeles särskild stämning på föreläsningarna.

Jag fann mitt biämne vid en annan fakultet. Mitt intresse för sociologi väcktes av en kurs i konstens sociologi, som ordnades av institutionen för konsthistoria, och av de intressanta övningarna som vi gjorde under kursen. Jag deltog också i föreläsningar i teatervetenskap och antikens filologi. Dessutom var jag en bland de första som avlade grundstudiehelheten i museologi när det blev möjligt vid universitetet.