Tillbaka

Tuija Wahlroos

Tuija Wahlroos
16.6.1968, Kajana

Filosofie magister (konsthistoria) 1996, Helsingfors universitet

Museichef 2005–, Gallen-Kallelamuseet
Stf museichef 2003–2005, Gallen-Kallelamuseet
Utställningschef 1998–2003, Gallen-Kallelamuseet
Stf museichef 1997–1998, Gallen-Kallelamuseet
Utställnings- och projektchef 1995–1997, Gallen-Kallelamuseet
Utställningssekreterare 1995, Högfors stad
Arbetsgivare under studietiden 1998–1994: Helsingfors stad, Designmuseet, Gallen-Kallelamuseet, Retretti konstcentrum, Galerie Forsblom, Galleria Katariina, tidningen Kainuun Sanomat

Kalevalasällskapets styrelse 2008–
Museifackförbundets styrelse 2008–

Bild: Markus Wahlroos
Text: Tuija Wahlroos (Riitta-Ilona Hurmerinta, red.)

Översättare: Sonja Tiilikainen
Språkgranskare: Jonas Franzon

Höjdpunkten i konsthistorikerns karriär

År 2012 började vi på Gallen-Kallelamuseet förbereda en utställning med temat bohem. Syftet var att överblicka Akseli Gallen-Kallelas studietid i Paris under åren 1884–1889. Denna tidsperiod hade uppmärksammats i forskning och flera utställningar redan tidigare, men nu ville vi i synnerhet uppmärksamma konstnärens vänskap med norske Carl Dörnberger. Dörnberger var en ganska tragisk figur – som en sann bohem, festprisse och bråkstake var hans öde att hamna i marginalen, också i konsthistorien i sitt eget hemland. Men nu var tiden inne för noggrannare närläsning av Gallen-Kallelas och Dörnbergers vänskap, och i samarbete med Centralarkivet för bildkonst fattade vi beslut om att utarbeta en gemensam publikation om brevväxlingen mellan de två konstnärerna.

När vi kontaktade en norsk lokalhistoriker som hade skrivit om Dörnberger fick vi till vår överraskning också kontakt med Dörnbergers ateljéhem och dess nuvarande invånare. Vi blev inbjudna att komma och bekanta oss med huset och det material som fanns där. Före oktober 2012 kunde min kollega Anne Pelin och jag inte ana vilken typ av material vi skulle få tillgång till. I Dörnbergers gamla ateljéhem möttes vi nämligen av orörda brev som den tidigare forskningen inte kände till. Det fanns inte brev endast av Gallen-Kallela, utan också av Eero Järnefelt, Emil Wikström och franske Henry de Vallombreuse. Vi fick också bekanta oss med Dörnbergers dagbokslika memoarer från hans år i Paris: hans äventyr och tilldragelser tillsammans med Finne-gut, den käre vännen från Finland. Vi bläddrade andaktsfullt i materialet i den gamla ateljéns dunkla belysning. En förfluten tid från över hundra år tillbaka vaknade till liv, platser och personer fick namn, och olika händelser och situationer blev mer precisa.

Jag tror att man kan stöta på sådant här material endast en gång under sin karriär. Fallet påminner också om hur viktigt det är att bekanta sig med förstahandskällor. Forskningen och tolkningarna kan enbart grunda sig på en verklighet som byggs upp med hjälp av ursprungskällor.

Utställningen Suomipoika ja puuromaalari visades på Gallen-Kallelamuseet sommaren 2013.

Ett brev av Carl Dörnberger till Akseli Gallen-Kallela från 1880-talet. Bild: Gallen-Kallelamuseet.

 

Tillbaka