Ibland känner jag mig oerhört privilegierad, eftersom jag får arbeta i museibranschen. Den bästa sidan i mitt arbete är definitivt dess mångsidiga innehåll. Mitt arbete har också fört mig till många intressanta hörn i världen. Akseli Gallen-Kallela förknippas vanligtvis med Frankrike, Tyskland och Ungern, men överraskande nog är det Ryssland som varit målet för största delen av mina arbetsresor och projekt.

Den förändrade situationen i Ryssland på 1990-talet möjliggjorde ett helt nytt slags samarbete mellan vårt museum och de finsk-ugriska områdena. Under åren 1995–1998 gjorde vi resor till delrepublikerna Komi, Udmurtien, Mordvinien och Marij El, för att inte heller glömma Estland och Ungern. Vårt syfte var att dokumentera bildkonsten i dessa områden. År 2000 presenterade Gallen-Kallelamuseets utställning Ugriculture aktuell etnofuturistisk konst gjord av våra finsk-ugriska språksläktingar. Under åren 2001–2003 var det däremot västsibiriska chanters, mansers och nentsers tur. I utställningen Yhteinen maa under våren 2003 visades å sin sida konst från sameområdena i Finland, Sverige och Norge.

Efteråt fick vi höra att vårt dokumenteringsarbete hade haft en positiv inverkan på de vanligtvis marginaliserade konstnärerna i områdena, eftersom deras arbetsmöjligheter hade blivit bättre. Vårt arbete hade också gynnsamma effekter på forskningen som bedrivs vid universiteten i områdena. Under dessa resor, liksom för det mesta i mitt arbete, har det bästa varit att få möta människor i olika händelserika situationer.

Viktiga projekt har också varit utställningarna om Lev Tolstojs och Nicholas Roerichs livsverk år 2010 och 2015. Det finns fortfarande mycket att utreda i Gallen-Kallelas kontakter till Ryssland. I detta arbete är den expertis och de kontakter som vi på museet redan har till stor hjälp.