En av mina häftigaste upplevelser var professor Pertti Virtarantas föreläsning under min första hösttermin vid universitetet. Föreläsningen ägde rum i universitetets huvudbyggnad, på den nya sidan i den gammalmodiga föreläsningssalen 5. Professorn, som snart skulle gå i pension, berättade om sina forskningsexpeditioner till ryska Karelen. Han visade diabilder och spelade upp gråtkväden från sin spolbandspelare. De där diabilderna har fastnat för evigt på min näthinna.

Senare, vid ett tillfälle halvvägs in på 1990-talet, satt jag i huvudbyggnadens stora föreläsningssal (sal 1) och lyssnade på ett seminarium om urinvånare, Rievttit – Rights. Matti Morottaja, som jobbat för att ge nytt liv åt enaresamiskan, hade kommit till seminariet för att hålla en föreläsning. Där stod han i sin enaresamiska dräkt och rev sönder sina anteckningar bit för bit för att illustrera sitt utrotningshotade modersmål.

Morottaja hade hört talas om att maorierna på Nya Zeeland har så kallade språkbon: mor- och farföräldrarnas generation deltog i daghemsverksamheten genom att lära barnen samhällets ursprungsspråk – ett språk som föräldrarnas generation inte längre behärskade. Detta seminarium kom att bli startpunkten för en händelsekedja som resulterade i att en verksamhet med språkbon, som effektivt blåste liv i de samiska språken, kunde inledas med stöd från Finska kulturfonden.