Min tid vid universitetet har medfört minnen av alla de slag. Ett av de första är förstås inskriptionen som ordnades i september 1969 av rektor Erkki Kivinen. Det var i och för sig en ganska osmyckad tillställning, men samtidigt var stämningen högtidlig. Under min studietid var undervisningen fortfarande mycket traditionell. Den gick enbart ut på föreläsning efter föreläsning, och studenterna var tvungna att själva be om råd. Tutorsystemet var ännu i sin linda och var inte särskilt tillförlitligt. Allt gick inte enligt planerna: jag var den ende deltagaren som fick improbatur i lilla gradun. Jag blev alltså underkänd i modersmålsprovet för min humanistiska kandidatexamen! Den här alldeles oväntade motgången kom att bli ett cause célèbre, men samtidigt hjälpte det mig att resa mig från marken och sikta mot nya oanade höjder.

Vissa händelser stod ut bland den gråa vardagen: Teivas Oksalas föreläsningar om Vergilius och attentatet mot Senegals president Senghor. Oksalas föreläsningar var en alldeles underbar upplevelse med tanke på föreläsningarnas civiliserade innehåll, medan attentatet förde med sig omvärldens ondska och spänningar till vår fullsatta festsal. På föreläsningarna deltog endast några studenter i latin, medan attentatet bevittnades till och med av republikens president Urho Kekkonen. Plötsligt frigjorde sig en grupp aktivister från vaktmästarnas grepp och började springa rakt mot president Senghor som stod i talarpodiet. Aktivisterna hoppade på Senghor, men hans säkerhetsmän reagerade förstås direkt och fick tag om dem. Så blev aktivisterna utburna ur salen med hjälp av vaktmästarna. Publiken var förstås ganska förvirrad och alla skruvade på sig nervöst på sina platser. Presidentens karakteristiska flint rörde sig inte ur fläcken på första raden. Då reste sig rektor Kivinen upp röd om kinderna, vände sig mot publiken och sade mycket värdigt: ”Jag ber om tystnad i salen under presidentens närvaro.” Därefter fortsatte föreläsningen som om inget hade hänt.

Mitt bästa minne är dock från promotionen år 1977 där både jag och min fru Yvonne blev promoverade till magistrar under tre dygn. Traditionen som väcktes till liv efter en lång paus svarade mot behovet av en ståtlig och nobel akademisk tradition efter de vildare och radikalare åren. För min egen del uppnådde festen sin kulmen då jag fick överta rollen som dansmästare. Min uppgift var att dirigera fransäsen i slutet av promotionsbalen. Det var en fin känsla att dirigera de noggranna dansstegen i takt till Gardets musikkår. Det svartvita havet av människor skvalpade fram och tillbaka på Gamla studenthusets dansgolv ända fram till småtimmarna. Vid soluppgången hälsade vi den gryende dagen på Mannerheimvägen.

Professor Lars Huldén skrev en dikt om det här i Hufvudstadsbladet en regnig dag:

Magister regnskur

Regnskurarna gör hela dagen
invecklade turer över fjärden
likt magistrarnas fransäs
på promotionen i våras.
Åskan vid horisonten
är dansmästaren som annonserar
turerna på oklanderlig franska.
När han klappar i vita handskarna
blixtrar det.
Den som har regnat i femtio år
blir jubelmagister.

Och inom ett år hade Gamla studenthuset brunnit ner. Sic transit gloria mundi, så förgår världens härlighet!