Jag vill tacka min fars fyrmastade bark och dess världsomsegling (1948–1949). Tack vare den talades det inte om krig och dess trauman i mitt barndomshem, utan om fiktiva och roliga hjältedåd (i stil av Muminpappans memoarer) och om att livet och världen är öppna för den som vågar ta nästa steg.

Jag vill tacka min modiga fru Yvonne, som troget har stått vid min sida i nästan 46 år. Hon har alltid uppmuntrat mig, men samtidigt hållit mig tillbaka i lagom utsträckning.

Jag vill tacka mina två partner vid Evli, Henrik Andersin och Roger Kempe, som tillsammans med mig möjliggjorde Evli och därmed min familjs nuvarande liv.

Jag vill tacka min seglingshobby, som har hjälpt mig att ta avstånd från det vardagliga livet. Ända sedan början har vi styrt våra förhandenvarande flytetyg mot nya äventyr i skärgården, över Östersjön och slutligen runt Skottland. Vår familjs gemensamma minnen från dessa äventyr har förstärkt banden mellan oss.

Jag vill tacka Villa Lante som tillhör Finlands (vetenskaps)institut i Rom. Villa Lante har gett mig en möjlighet att förstå plikterna som antikens arv medför. Den har också möjliggjort för mig att tillämpa renässansmänniskans ideal, och till och med att beskåda frukterna av detta.