Tillbaka

Suvi Ahola

Suvi Katariina Ahola
10.5.1959, Sippola

Kandidat i humanistiska vetenskaper 1983 (finsk-ugrisk språkvetenskap), filosofie kandidat 1987 (inhemsk litteratur) och filosofie doktor 2013 (inhemsk litteratur), Helsingfors universitet
Redaktör 1983, Sanoma Oy:s journalistskola

Redaktör 1984–, tidningen Helsingin Sanomat
Redaktionssekreterare 1994–1995, tidskriften Kodin Kuvalehti
Författare 1999–

Jurymedlem, J.H. Erkko-priset för årets bästa debutroman 1984–1994 och efterträdaren Helsingin Sanomats litteraturpris 1995–2010, 2013–
Styrelsemedlem vid Finlands institut i Estland 1997–2005, vice ordförande 2001–2005
Medlem i Delegationen för Institutet för de inhemska språken 2004–2010
Styrelsemedlem vid sällskapet Minna Canthin seura 2005–, vice ordförande 2006–2012, ordförande 2012–
Styrelsemedlem vid Tuglas-sällskapet 2008–2014
Vice förtroendeman på Sanomas redaktionsavdelning 2013–
Fullmäktigeledamot vid Finlands journalistförbund 2014–

Text: Riitta-Ilona Hurmerinta
Översättning: Irene Kvarnström
Språkgranskning: Jonas Franzon

Nyfikenhet är en dygd

Helsingin Sanomat, och säkerligen även på andra tidningshus, arbetar redaktörerna i olika skift. Nyhetsarbetet har högt tempo och i dag ligger fokus på webben. Redaktör Suvi Ahola gillar de omväxlande arbetsuppgifterna.

– I nyhetsskiftet skriver vi korta notiser men också längre artiklar. I detta skift måste vi redaktörer ha förberett artiklar baserade på egna idéer. Tyngdpunkten ligger huvudsakligen på att stoffet ska vara aktuellt och produceras snabbt.

På kulturredaktionen har redaktörerna enligt Ahola utmärkta möjligheter att arbeta med artiklar som baserar sig på skribentens egna idéer. Dessutom är tempot på redaktionen något lugnare.

– Nyfikenheten på livet och världen ger hela tiden upphov till idéer för nya artiklar. Genom att utveckla dessa och bearbeta ens eget tänkande kan redaktören styra sitt arbete i väldigt stor utsträckning.

­­­­Ahola lyfter fram just nyfikenheten som redaktörens viktigaste egenskap. Många andra saker som hör ihop med journalistyrket kan man lära sig genom arbetet.

– Utan nyfikenhet är det här arbetet svårt. Det betyder ju att ingenting intresserar en eller så intresserar man sig bara för ett fåtal saker. Som redaktör är det ett måste att ha ett brett perspektiv. På så vis kan man, om inte identifiera sig med andra, så åtminstone på något vis sätta sig i deras ställe och se saker ur olika synvinklar.

Urvalsnämnden för Finlandiariset 1985 inför sitt uppdrag: Eila Pennanen (till vänster), Ingmar Svedberg, Maila-Katriina Tuominen-Vakkari, Suvi Ahola och Hannes Sihvo. Bild: Finlands bokstiftelse.

Det faktum att världen har fått ett större fokus på webben har förändrat särskilt mediebranschen i snabb takt. Det är olika slags upplevelser att läsa en papperstidning eller en digital version. Då läsaren bläddrar igenom en papperstidning är han eller hon tvungen att ta emot varje uppslag på något vis och att se också sådant som han eller hon inte skulle klicka sig fram till på webben. Webbvärlden kräver också ett annat skrivsätt av redaktören.

– De människor som jag har lärt mig att skriva för minskar i takt med att antalet personer som läser papperstidningar avtar. Det är kanske en annan typ av människor som läser webbtidningar. Jag vill utveckla mitt kunnande och lära mig att producera för detta ”nya” medium så bra som möjligt.

Inom journalistyrket finns det egentligen ingen skillnad mellan arbete och fritid. Åtminstone inte för kulturredaktörens del.

– För en kulturintresserad kulturredaktör är det självklart att dessa saker hela tiden rullar på i huvudet. Jag är van vid det, men så här på äldre dagar är det förstås mer tärande än i unga år. Nuförtiden intresserar jag mig också alltmer för teater och musik. Jag läser självfallet fortfarande mycket också på min fritid. Jag upplever fortsättningsvis mitt arbete som oerhört intressant.

Tillbaka