Sirpa Seppälä började studera vid Helsingfors universitet 1982 med teatervetenskap som huvudämne och logonomi som biämne. Efter att ha studerat i tre år konstaterade Seppälä dock att studierna i teatervetenskap var alltför teoretiska för henne. Teater – att uppträda, skriva manuskript och regissera – var redan då en viktig hobby för Seppälä, och hon ville inte förstöra hobbyn genom att förhålla sig alltför allvarligt till den.

– Övergången från teatervetenskap till språk har säkert varit ett av de bästa besluten i mitt liv. På så sätt har jag kunnat dra nytta av min mest utmärkande kompetens i yrkeslivet, medan teatern har fått förbli en kär hobby. Logonomi har för sin del varit till nytta under hela min yrkeskarriär. Talteknik, röstterapi, röstbehandling och andra saker som sammanhänger med tal och muntlig kommunikation konkretiseras närapå dagligen i mitt arbete. De som studerar språk skulle ha nytta av att ägna uppmärksamhet åt dessa företeelser när de planerar sina studier.

När Seppälä försökte finna en ny riktning för sina studier, insåg hon att studier i språk kunde vara mer praktiskt orienterade än studierna i teatervetenskap. Dessutom hade hon alltid varit bra på språk.

– Språket är nyckeln till kulturen. Den här tanken beskriver mitt förhållande till språk och den har också blivit tydligt synlig i mina studier. Jag minns att jag tänkte att språkstudier är nyttiga oavsett om jag någonsin kommer att arbeta med det språk som jag studerar.

Det var dock en ren slump att Seppälä började studera slavisk filologi.

– Jag ville studera sådana språk som relativt få i Finland behärskar. Min avsikt var också att studera språk som inte leder till ett läraryrke. Till följd av dessa resonemang kunde jag utesluta de språk som vanligtvis undervisas i skolan.

När Seppälä talade om sina problem med att byta huvudämne för sina föräldrar, fick hon till sin överraskning ett utmärkt tips från sin pappa.

– Min pappa, som var ingenjör och ibland på skoj skröt med att han inte var intresserad av kultur, föreslog överraskande att jag skulle börja studera tjeckiska: ”Tänk på tjeckisk litteratur, film och teater, och tänk vilken kulturstad Prag är. Jag tror att det kunde vara din grej.”

Huvudämnet blev därmed slavisk filologi. I studierna ingick ett västslaviskt språk, tjeckiska, och ett sydslaviskt språk, bulgariska. Därtill studerade Seppälä polska, slovakiska, tyska och holländska. I sin omfattande kandidatexamen inrymde hon också sina tidigare studier i teatervetenskap och grundstudiehelheten i logonomi.

– Studierna i slaviska språk grundade sig på undervisning i smågrupper. Vi fick också njuta av lärare som var infödda talare av de språk som de undervisade i, eftersom lektorerna på den tiden skickades av sina hemstater på undervisningsuppdrag. Jag märkte fort att språk faktiskt var min grej. Genom dem fick jag en chans att njuta av mina kulturintressen på ett helt nytt sätt.

Enligt Seppäläs egen beskrivning har hennes studiebana varit lång och bred. Hon avlade inte bara kurser, utan hann även vara verksam som tutor såväl för det egna läroämnet som för utländska studenter, styrelsemedlem i tre ämnesföreningar och studentmedlem i institutions- och fakultetsråden. Seppälä finansierade sina studier med hjälp av lån, såsom man vanligtvis gjorde på den tiden, trots att hon också arbetade. Sedan blev det dags att betala tillbaka lånen. Samtidigt, i början av 1990-talet, förändrades läget i Östeuropa och det uppstod en efterfrågan på Seppäläs språkkunskaper. Arbetslivets dragningskraft var så stark att magisterexamen aldrig blev färdig.

Seppälä har ofta övervägt att återuppta sina studier och har till och med försökt återvända till universitetet för att slutföra sin magisterexamen. Som företagare har det dock visat sig vara alltför svårt att vara studieledig.

– Ärligt talat vet jag inte hur det kommer att gå med min magisterexamen, men jag har ju klarat mig utmärkt i livet med en kandidatexamen.