Mina bästa minnen från universitetet är definitivt förknippade med den uppmuntrande och kollektiva andan vid vår institution. Alla vi vid den lilla institutionen var som en stor familj. Vi ordnade till exempel många gemensamma samkväm för studenterna och personalen.

Tack vare de gästande lektorerna hade institutionen också en internationell anda. Under min studietid skedde det stora förändringar på det slaviska språkområdet, och jag känner mig privilegierad för att ha fått följa med dessa förändringar på så nära håll. Såväl revolutionerna i Östeuropa 1989 och de jugoslaviska krigen blev en del av min egen vardag. Jag minns tiden för de jugoslaviska krigen som särskilt uppskakande.

Institutionens uppmuntrande och kollektiva anda sträckte sig också till studierna. På den tiden kände man inte till några individuella studieplaner, men i praktiken hade vi ändå sådana. I takt med att världen förändrades måste också studiernas innehåll utvecklas från det teoretiska mot en mer praktisk riktning. Examensreformen i mitt eget läroämne var en väsentlig del av min studietid. Vi studenter medverkade aktivt i den här reformen.

Min studietid var lycklig, social, engagerande och aktiv, och dessutom mycket rolig. Därför ville jag inte lämna universitetet inom utsatt tid, utan satsade i stället på att trivas där för hela slanten.