Innan bandet Kolmas Nainen fick sitt genombrott spelade Sakari Pesola även i andra bandprojekt. Kolmas Nainen bestod av hans närmaste skolkamrater, och bandet turnerade och gav ut skivor i en rasande takt från och med mitten av 1980-talet och fram till 1994.

– Kolmas Nainen har sitt ursprung i Alavuden lukio, gymnasiet i Alavo. Raimo Valkama är basist och Pasi Kallioniemi spelar trummor, och de var båda mina klasskamrater. Sångaren Pauli Hanhiniemi och gitarristen Timo Löyvä är däremot ett år yngre än vi. Vi påbörjade vårt samarbete i skyddsrummet av höghuset där jag bodde som hyresgäst.

Kolmas Nainen nådde det allmänna medvetandet senast då bandet kom på andra plats i finska mästerskapen i rockmusik år 1984. Bandet Peer Günt vann guld. Det dröjde ändå några år innan bandets skivor började toppa listorna och publiken strömmade i horder till konserterna.

– År 1989 insåg vi att pubarna där vi spelade fylldes av åhörare. Samma år gav vi ut vår skiva Hikiset siivut, och på den fanns låten Äiti pojastaan pappia toivoi. Låten nådde då ännu inte upp till topplistorna, men den spelades hela tiden på radio och några år senare kunde den kallas en hit. Albumet Hyvää ja kaunista med singeln Tästä asti aikaa, som gavs ut 1990, gjorde däremot ett stort genombrott och toppade listorna. Under de följande fem åren turnerade vi intensivt. Det blev lite för mycket av det goda, för visst var det otroligt att vara så populär när man var 25–30 år gammal och fri som en fågel.

År 1994 upplöstes det populära bandet efter att ha gjort en lång karriär: sju album och tusen konserter inom tio års tid. Pesola avstod dock inte från sin karriär som musiker, trots att han slutförde sina studier vid Helsingfors universitet och blev lärare. År 1995 blev han medlem i bandet Moon Cakes och samma år grundades även bandet Luunelonen. Med bandet Moon Cakes fick Pesola spela också utomlands, bland annat i Shanghai och Hongkong. Sedan gick det så att gruppen Kolmas Nainen återförenades 2009 och bandmedlemmarna möttes igen på scenen och i studion.

– Vi hade ständigt blivit ombedda att återvända till estraderna. Vi var tvungna att fatta ett principbeslut. Skulle vi endast spela våra gamla låtar eller hade vi energi att göra nya? Själv anser jag att ett band inte är levande om det inte ger ut nytt material. År 2009 gav vi ut albumet Sydänääniä, och vårt senaste album, Me ollaan ne, är från 2013.

För Pesola känns det naturligt att uppträda. Han får stöd av instrumenten som har varit med ute i världen tillsammans med honom sedan 1980-talet. Pesola tycker att det bästa är att stå på scenen och känna av stämningen som råder i publiken.

– Vi musiker uppe på scenen vill väcka genklang hos vår publik. För mig själv är det förstås också viktigt att fortfarande vara omringad av samma killar som förr. Vi alla ser redan lite utlevade ut, men på insidan är vi unga och fräscha. Musiken är det allra viktigaste både för vår publik och oss själva.

Pesola är också låtskrivare och har skrivit låtar tillsammans med sångarna för alla sina tre band.

– Om jag skulle ha tid kunde jag eventuellt också skriva låtar för andra band eller sångare. Men jag får idéer till nya låtar ganska sällan. Å andra sidan innehåller min mobiltelefon 80 korta, visslade melodier som jag har spelat in. Kanske dessa ska bli låtar för Kolmas Nainen eller något annat band?