När jag nu står vid tröskeln till pensionen och tänker tillbaka på mina bästa minnen från en 40 år lång lärarkarriär vid Helsingfors universitet, märker jag att varje årtionde bjudit på sina egna höjdpunkter. 

Mina käraste minnen från 1970-talet är relaterade till det dåvarande universitetsbiblioteket där jag satt tillsammans med många andra doktorander och skrev min doktorsavhandling om de buddistiska Theravāda-munkarnas livsstil. Trivseln ökade markant i och med de gemensamma stunderna nere i källarkaféet tillsammans med forskarstuderanden från andra ämnen. De passionerade diskussionerna om vetenskapligt tänkande och vetenskapliga metoder förgyllde de gemensamma kaffestunderna – till och med i den omfattningen att jag i någon text konstaterade att universitetets bibliotek är den ända orsaken varför det lönar sig att leva i Finland.

Jag disputerade i teologi den 16 oktober 1982, vilket förstås var en oförglömlig dag och den första verkliga höjdpunkten på 1980-talet. En annan mycket viktig tidsperiod inträffade under slutet av årtiondet, när jag fick det första Cambridge Clare Hall College-stipendiet för läsåret 1989–1990. Då föll förutom Berlinmuren också mina egna vetenskapliga murar. Jag fick andas in den i sann mening internationella vetenskapen och började tänka mer självständigt både som människa och forskare.

Då jag lite vemodigt återvände till mitt hemuniversitet sommaren 1990 var jag redo att ta itu med nya utmaningar. Jag fungerade som vikarierande professor i religionsvetenskap flera gånger under årtiondet och växte både som lärare, forskare och prefekt. Årtiondet var en guldålder för verksamhets- och ekonomiplanering: jag lyckades införa både nya tjänster och göra strukturella ändringar i de gamla. Det ekonomiska läget var gynnsamt och religionsvetenskapen växte till ett starkt studieämne och till och med rejält över de resultatmål man lagt upp tack vare den utmärkta samarbetsandan bland lärarna. Den positiva trenden har fortsatt ända in i dessa dagar.

Från 2000-talet vill jag lyfta fram två stora höjdpunkter. Den första är förstås att jag den 1 februari 2003 utnämndes till den första professorn i religionsvetenskaper vid den humanistiska fakulteten. Det kändes konstigt att vakna upp som professor, då jag föregående kväll hade gått till sängs som heltidsanställd docent. Den andra höjdpunkten – eller egentligen de följande höjdpunkterna – hänger ihop med mina studenters disputationer. Det har i egenskap av kustos varit en stor fröjd att se mina studenter utvecklas till forskare, och likaså en njutning att se glädjen lysa ur deras ögon och bevittna hur utmärkt belästa de har varit då de framfört sin lectio och försvarat sina vetenskapliga lösningar i doktorsavhandlingen. Jag har ofta tänkt tyst för mig själv: den som vill bli vacker må disputera!