Små, men samtidigt stora ögonblick att minnas från min tid vid universitetet: assistenterna som överstepräster för fakultetstentamina och skrivproven pro gradu i Stora föreläsningssalen. Detta skedde några gånger per läsår, enligt särskilda turlistor.

Från den högt upphöjda katedern hade man en utsikt över fakulteten i sin helhet. Studerande från alla olika ämnen som frenetiskt vässade sina pennor och formulerade svar på professorernas små frågelappar. Ritualen var densamma år efter år. Buntarna med bruna tentamenskuvert, som i alfabetisk ordning delades ut. Tillnamn A-L i en kö till vänster, M-Ö till höger.

Sedan uttalades de magiska orden: Kuoret saa avata! Ett förfärligt rivande och prasslande i kuverten följde, sedan djup tystnad, och djupa andetag. På svarta tavlan skulle man skriva med krita: Tentti päättyy klo 13.16. Poistua saa klo 9.46.

Här, på podiet förstod jag universitetets uppgift och värde. I salen förenades studier, vetenskap och examina helt konkret. Här fanns universitetets gemenskap, kontinuitet och kollegialitet från A till Ö på en och samma plats, i den svala arkitekturen och bland fanérbänkarna. På fönsterbrädena låg högar med portföljer, där de in i det sista lästa tentböckerna nu fick ligga, med all den visdom som på ett underbart sätt förflyttat sig till studenternas huvuden och därifrån tillbaka till konceptpapperen.