Universitetet är ett stort humanistiskt kraftcentrum i Helsingfors. Det är så självklart och inbyggt i huvudstadens nätverksstrukturer att det först nu, efter femtio års studier, börjar framträda ordentligt.

Kontinuiteten är stark, från de stora årsklassernas massuniversitet på 1960-talet till i dag. Då ville man förändra allt, vilket också har skett sedan dess, men kärnan består. Och där har jag ofta fått vara med. Först i studentföreningarna, Eidos och Historicus (för evigt), och nationen, Östra Finlands (dito). Sedan kom de vetenskapliga föreningarna, Historiska föreningen, Svenska litteratursällskapet, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, Finlands lärdomshistoriska samfund och det nya sällskapet för 1700-talsstudier, med uppdrag, beställningar och styrelseplatser.

Universitetets nätverk av gamla lärare, samtida studiekamrater och egna studenter mötte man vart man än hamnade i olika sammanhang: i de vetenskapliga samfundens publikationsverksamhet, i de andra lärda institutionernas utställningar och forskningsprojekt, i Riksarkivet, Statens konstmuseum, Museiverket. Och dessutom i medierna, tv:n, radion och tidningarna.  

En egen intellektuell frizon har varit den före detta vänstertidskriften Ny tid, där jag skrivit kolumner nu i över tio år, om tidens frågor.

Och sedan har jag varit aktiv styrelsemedlem i två stiftelser, små men viktiga humanistnischer också de: Stiftelsen Finlandssvensk bokkultur, som delar ut små stipendier, och Stiftelsen för verkningshistoriska studier, som försiktigt försöker introducera ett kontinentalt Wirkungsgeschichte (verkningshistoria) -tänkande i Finland.