Universitetet är förknippat med många goda minnen. Många studievänner blev kära vänner, och vi tillbringade många trevliga stunder både på föreläsningar och kaféer. Castrenianums korridor och huvudbyggnadens och Porthanias föreläsningssalar blev välbekanta och började kännas som våra egna redan första studieåret.

Det fanns många personligheter bland lärarna, men jag vill framför allt erinra mig två: den legendariska lektorn i estniska Eeva Niinivaara och Lauri Posti, som fick hederstiteln akademiker. När jag berättade för Eeva Niinivaara att jag läst en grundkurs i estniska vid sommaruniversitetet i Lahtis frågade hon mig artigt vid nästa föreläsning om jag ville följa med henne på bio. Det ville jag och snart satt vi på biografteatern Capitols balkong och såg filmen Mäeküla piimamees som byggde på en roman av Eduard Vilde. Estniska fick vi inte höra eftersom filmen var dubbad till ryska. Men så började Eeva Niinivaaras inflytande på mitt liv, ett liv där estniska språket och litteraturen har haft en bestående plats. När jag sedan studerade östersjöfinska språk förstärktes estniskans roll ytterligare. Jag hör till de få lyckliga i min generation som fick njuta av Lauri Postis undervisning. Då jag gjorde en muntlig tentamen i vepsiska språket inledde han med att säga: ”Nu är det dags att diskutera vepsiska lite grann.” Så vi ”diskuterade” vepsiska, men den redan då självsäkra unga studenten förstod nog att riktigt jämställda kännare av vepsiska var vi ändå inte!

Ett annat minne är förknippat med mitt eget undervisningsarbete. I slutet av 1980-talet vikarierade jag för den dåtida biträdande professorn Auli Hakulinen – för övrigt även hon en karismatisk lärare – och fick hålla kursen i sociolingvistik. Föreläsningssalen var förhållandevis liten och så full med studenter att en del satt på fönsterkarmen. Jag kommer tydligt ihåg när en student som i dag är känd som musiker kom lite för sent och märkte att det inte fanns någon plats ledig, inte ens i fönstret. Han sa bara ”voi ei” och vände om. Den stora gruppen var mycket aktiv och något slags förståelse av förhållandet språk och samhälle uppstod oss emellan. Sedermera har jag fått njuta både av att handleda begåvade kursdeltagares doktorsavhandlingar och av deras vänskap.

På morgonen inför disputationen 19 april 1986. (Foto: Matti Nuolijärvi)

Att själv disputera är säkert en av de mest minnesvärda dagarna vid universitetet för alla doktorander. Sal III i Porthania var proppfull den 19 april 1986, och stämningen var på topp då jag tillsammans med min opponent professor Heikki Paunonen diskuterade finska språkets förändring och variation. I min lectio praecursoria talade jag om språkets marknadsplatser, och att alla språkformer inte är likvärdiga där, särskilt inte för någon som lämnar sin hemtrakt för en ny omgivning. Stunderna efter disputationen var rörande då jag såg tårar i flera ögon och förstod att åhörarna hade sett en människa bakom mina tabeller och dialektindex, en människa som försöker bli godkänd även språkligt och kanske till och med kan hånas för att hon är annorlunda. Den stunden förstärkte min syn på att vetenskapens uppgift är empancipatorisk, att den ska väcka lusten att handla annorlunda. Det känns som om denna uppgift blivit ännu viktigare i världen nu än förr.

Pirkko Nuolijärvi som lycklig ägare till en cykel och en diktbok som arbetskamraterna på Kotus och institutionen för finska överlämnat på karonkan efter disputationen 19 april 1986. (Foto: Matti Nuolijärvi)