En förutsättning för ett språks livskraft är att det finns i många former och tar emot impulser från olika håll. Nya ord och andra språkliga förändringar är ett ständigt pågående test av våra språk och vår gemensamma kultur.
Språkforskare får emellanåt oroade frågor om språkligt förfall. Det som är annorlunda och nytt blir ofta stämplat som tecken på förfall, i varje fall utarmning, till och med när till exempel ett lånord fyller ett nytt behov eller en förändring av en ordform är helt logisk språkligt sett.
Jag kan inte minnas att någon någonsin irriterat sig på att så det finns så mycket gammalt, fast och oföränderligt i ett språk. Till exempel finska språket har många drag i sin morfologiska struktur och många vanliga ord som inte någonsin har förändrats. I årtusenden och sekler har språkgemenskapen kunnat klara sig med samma räkneord, samma djurnamn och benämningar på viktiga föremål och företeelser.
Som språkbrukare lägger man märke till språkdrag och ord först när de blivit så etablerade att man hör dem gång på gång. Då först noterar man dem eller blir irriterad. Men det som irriterar somliga inspirerar språkforskaren. Forskaren börjar fråga sig varför dessa former används, vilken funktion de fyller i samtal, om det finns regionala eller sociala skillnader, varifrån de kommer och så vidare. Utgångspunkten är att ett alternativt nytt uttryck eller en ny form inte lever vidare om det inte finns ett behov i språksamhället. Och även om nybildningen lever en tid är den dömd att sjunka undan om den inte är långsiktigt användbar. Språkforskaren vill ofta också hitta språkinterna förklaringar till att nya språkdrag etableras.
Pirkko Nuolijärvi vid Tokyo universitet 2000. (Fotografen okänd)
Språkbruket kan ses som en helhet där ingen förändring är onödig: om en ny form eller ett nytt ord börjar användas fyller dessa en funktion; de kommer inte i bruk om de inte behövs. På detta sätt kan en ny form eller ett nytt ord som irriterar några språkbrukare vara behövliga för andra. Att ungdomar använder andra ord och ordformer än äldre har att göra med vad som behövs i de ungas sociala gemenskap, på samma sätt som all yrkesverksamhet skapar de ord och uttryck verksamheten kräver.
Vi känner oss hemma på vårt modersmål, och dess många nyanser och variationer är vad en modersmålstalare är bäst på att uppmärksamma. När det gäller vårt modersmål är vi också strängare i bedömningen än när det gäller andra språk. Sitt eget modersmåls variationsrikedom har man tillägnat sig mycket bättre än andra språks, hur språkkunnig man än är.
Om språket inte skulle förändras eller få ta emot nya intryck, skulle det förstenas, bli ensidigt och kanske med tiden vissna bort. Därför är alla nya former och ord välkomna. Modersmålet blir kraftfullt av att motstridiga krafter ständigt korsar varandra, går ihop och går isär, gör det fruktbart och frodigt. Förfallet skulle träda in om språket stängdes in i en glasmonter och betraktades utifrån som något rent och orört. Vi håller förfallet borta när vi fortsätter att använda ett variationsrikt språk med olika skikt och dimensioner.
Pirkko Nuolijärvi gästföreläser vid Tokyo universitet 2000. (Fotografen okänd)
