En särskilt fin stund upplevde jag då festskriften till min födelsedag blev färdig. Det var också trevligt att händelsen var förknippad med vår internationella sommarskola som hade ordnats elva gånger. Vår fasta lärargrupp, som bestod av sex universitetsprofessorer, hade utvecklats till en förtrolig arbetsgemenskap och vänskapskrets. Flera av mina utländska kolleger hade också blivit vänner med de studenter som deltog i sommarskolan.

Lärarna vid sommarskolan och mina egna studenter sammanställde boken tillsammans. Tre av mina kolleger reste (på egen bekostnad!) till födelsedagsfesten, och därefter stannade Janelle Reinelt och hennes sedermera make Jerry Hewitt som julgäster. I sin helhet har sommarskolan varit en fin upplevelse, för trots att den alltid innebar att sommarlovet blev betydligt kortare, fick jag mycket energi inför vintern av dessa intensiva två veckor och alla diskussioner med utländska och bekanta lärare och studenter.

År 2006 lovade vi att ordna en världskongress för The International Federation for Theatre Research (IFTR), som är organisationen för vår vetenskapsgren. Tidigare hade vi ordnat flera mindre kongresser. Till exempel anordnade IFTR:s arbetsgrupper i teaterhistoria och föreställningsanalys mycket lyckade seminarier i Helsingfors år 1993. Nu var det dock fråga om ett större evenemang, och vi var tvungna att ta en ekonomisk risk, som vi dock kunde minimera genom att själva hålla i trådarna.

Det som blev centralt i kongressen var avdelningssekreterarens och studenternas roll inom läroämnet. Doktoranderna fick göra sina egna förhandsuppgifter, men uppgifterna hindrade inte dem från att delta i kongressen som forskare. Vi inrättade studiehelheten ”kongress som projekt” för dem som ansvarade för olika uppgiftsområden. Studenterna samlades varje fredag i två års tid för att bli förtrogna med projektarbete, praxis på kongresser och olika system inom forskningsområdet.

Evenemanget kunde hålla sin budget, i synnerhet tack vare universitetet som bidrog till lokalkostnaderna. Allt fungerade utmärkt och alla 600 kongressgäster fick flexibel och personlig betjäning. Alla som hade deltagit i organiseringen, till och med universitetets vaktmästare, var väl hemmastadda med projektet och hade kontroll över sina egna uppgifter, vilket resulterade i en lyckad kongress. Attityden och arbetsandan återspeglades i projektgruppens första seminariesession. Själv höll jag ett föredrag om IFTR:s struktur och verksamhet, och olika representanter från fakulteten berättade om sitt eget arbete. Fakultetens föreläsare blev förvånade när studentgruppen i början av seminariet trängde ihop sig på de två första raderna i föreläsningssalen och de bakre bänkarna förblev alldeles tomma.

Gåvan som jag fick av deltagarna var mycket personlig och den gör mig fortfarande rörd. Det var ett stort fotoalbum vars sidor var fulla av namn och roliga hälsningar, sammanlagt ungefär 500, som styrelsemedlemmarna hade samlat in på banketter.