En av de mest oförglömliga upplevelserna under min karriär är det seminarium och den fest som ordnades till ära av min 60-årsdag av unga lovande forskare, vars doktorsavhandlingar jag tidigare handlett. Jag upplevde att det som är mest givande med professorsarbetet kulminerade just där, nämligen att få vara med och skapa framtiden för ens egen disciplin och universitetet i stort genom att handleda begåvade unga förmågor.

Tack vare dessa unga krafter vidgas forskningshorisonten till att motsvara den nya tidens utmaningar. Det kändes som den bästa tänkbara belöningen för mitt arbete, då jag under festliga omständigheter fick ta emot en vetenskaplig antologi skriven av mina studenter och kolleger. Det var som pricken över i att jag dessutom vid samma tid rodde iland ett långt projekt genom att ge ut en monografi.

Också mer vardagliga tillställningar, i form av gästföreläsningar och konferenser där jag fungerat som arrangör, har varit viktiga för mig. Under dessa evenemang har jag lärt mig känna många internationellt sett ledande forskare inom disciplinen och ibland också kunnat knyta varma vänskapsband till själsfränder i andra länder. Här vill jag lyfta fram den mest överraskande tillställningen där jag halvt av misstag kom att fungera som värdinna. Det var den största masstillställningen som jag någonsin fått i uppdrag att öppna.

Inte ens den stora salen i Porthania räckte till, utan föreläsningen videosändes direkt i salen intill. Också den andra salen var proppfull då filosofen Jacques Derrida för första och enda gången besökte Finland ett par år före sin död. Efteråt skämtade Derrida och jag om hur det hade kommit sig att en professor i finsk litteratur både bjöd in och presenterade honom.