När jag för första gången läste romaner av Dostojevskij, fick de mig att börja studera ryska i gymnasiet. Under mina förstå språkkurser i dåtida Leningrad fann jag Dostojevskijs S:t Petersburg – både den konkreta och den litterära staden, som är såväl vacker och ståtlig som dyster och vilseledande. Under årtiondenas lopp har jag fått uppleva hur mäktig och farlig den här kombinationen är, både under mina fysiska och psykiska resor i staden – en stad där allt är möjligt, en stad som lockar till sig och bedrar, en stad där allt hela tiden får nya ansikten och betydelser.

Myten om S:t Petersburg omfattar två olika nivåer. Å ena sidan är S:t Petersburg en vacker europeisk stad som är avsedd att finnas för evigt. Å andra sidan är S:t Petersburg den yttersta tidens stad som är dömd till undergång och som är byggd ovanpå dimmiga kärr. Den här dubbelbottnade myten har levt kvar i rysk litteratur ända sedan 1700-talet. I mina tankar har den däremot levt i årtionden och jag är ännu i dag sysselsatt med den.

På ett seminarium för allmän litteraturvetenskap (dåvarande estetik och nyare litteratur) höll jag på hösten 1969 ett föredrag om Andrej Belyjs roman Petersburg, som nyligen hade getts ut i finsk översättning. Romanen också publicerades på ursprungsspråket i fem olika versioner under åren 1913–1922. Den är fortfarande ett av de bästa ryska symbolistiska prosaverken. Min seminariepresentation utvecklades senare till en doktorsavhandling. Det tog nästan tjugo år för mig att skriva den. Senare tjänade jag som ett avskräckande exempel för doktoranderna som jag handledde om de faror som alltför många sidoaktiviteter kan leda till i forskningsarbetet.

I och med Belyj, symbolism och S:t Petersburg blev rysk modernism mitt mest centrala forskningsobjekt. Tack vare S:t Petersburg blev jag senare även bekant med rysk postmodernism. Författaren Andrej Bitov från S:t Petersburg har hävdats vara fader till den ryska postmodernismen. Han har också varit ett av mina centrala forskningsobjekt bland ryska författare.

Det första forskningsprojektet som jag ledde handlade om modernism och postmodernism i rysk litteratur.

Projektet utvecklades till ett internationellt storprojekt som har gett upphov till närapå 20 doktorsavhandlingar. Många av dem behandlar också myten om S:t Petersburg. Rysk för sin tid modern litteratur har varit ett av mina viktigaste intressen genom livet. Jag medger dock att jag på sista tiden inte alltid har klarat av att hålla samma fart uppe. Mitt intresse för ny litteratur har under årtiondenas lopp ständigt också lett till tidningsartiklar, radioprogram, föreläsningar och diskussioner här och där, på olika ställen och för olika publiker. Antalet åhörare har varierat från allt mellan en handfull till flera hundra. Mötena och samtalen med forskare inom mitt eget område och med ryska författare har varit avgörande också med tanke på min utveckling som forskare.

Mer information

• Webbplatsen Russian mosaics: introductions to Russian culture
• Professor emeritus Pekka Pesonens webbplats

MER INFORMATION OM BILDERNA

Bild 1:

På bilden är professor Jefim Etkind opponent vid Jefim Kurganovs disputation år 1995. Pekka Pesonen är kustos. Etkind blev vald som hedersdoktor vid Helsingfors universitets humanistiska fakultet våren 1999, men dog före promotionen.

”Etkind var professor och kom från S:t Petersburg. Han var specialist i rysk, fransk och tysk litteratur. Han blev avskedad från sin tjänst och tvingades emigrera i början av 1970-talet. I tjugo år var Etkind verksam som professor vid Paris universitet och besökte ständigt olika ställen i världen. Från och med mitten av 1980-talet gjorde han även regelbundet resor till Helsingfors, där Slaviska biblioteket var det viktigaste stället för honom. Etkind var en utmärkt föreläsare som år efter år tjusade såväl studenter som äldre åhörare. Ett av mina viktigaste minnen är min bekantskap med honom. Efter Sovjetunionens sammanbrott började Etkind åter besöka Ryssland, där han fick tillbaka alla sina akademiska grader som hade berövats av honom. Ett internationellt seminarium, Etkindovskie tštenija, har regelbundet anordnats till ära för hans minne i S:t Petersburg sedan år 2000.”

Bild 2:

Bilden är från Pekka Pesonens disputationsmiddag år 1987. Hans arbetskamrater står i tur att gratulera honom. Pesonen tar en klunk ur en vacker bägare som han just har fått i gåva. Kollegorna uppmuntrar honom med sång och orden ”do dna” att dricka botten upp.

Bild 3:

Författaren Andrej Bitov står framför Helsingfors universitets förvaltningsbyggnad år 1987. Hans litterära produktion har varit ett av Pesonens viktigaste forskningsobjekt.

Bild 4:

Projektet om modernism och postmodernism i rysk litteratur och kultur fick sin början i Joensuu. Senare ledde Pesonen projektet tillsammans med Natalia Baschmakoff. De anordnade även tillsammans med en tredje ledare, Olga Kušlina från S:t Petersburg, ett litet seminarium för begåvade studenter. Fem av dem som syns på bilden har blivit doktorer och två till och med professorer.

Bild 5:

Temat och myten om S:t Petersburg har ingått i många doktorsavhandlingar som Pekka Pesonen har handlett. På bilden håller Maija Könönen, som år 2003 disputerade om Joseph Brodskys bild av S:t Petersburg, ett tal på sin disputationsmiddag. Hon är numera professor i rysk kulturforskning vid Östra Finlands universitet.

Bild 6:

Julafton år 1971 på ett studenthem i Leningrad på Vasiljevskijön på adressen Ševtšenko 25. Där tillbringade Pekka Pesonen ett läsår såväl med att forska i Belyj som med att lära sig språk och kultur genom sina egna erfarenheter.

”Bilden är tagen av Paula Simola (senare Pesonen). Jag tillbringade en oförglömlig jul tillsammans med henne i ett halvtomt hus och ett alldeles tomt rum, där det vanligtvis rådde en livlig stämning. Man fick inte övernatta på studenthemmet i kvinnosällskap. Det var däremot möjligt i hotell Oktjabrskaja där Paula bodde tillsammans med en grupp finska turister. Såväl på studenthemmet som på hotellrummet fick jag visa mig på styva linan genom att döda kackerlackor.”