Jag drömmer om att Helsingfors universitet ska förbli ett bildningsuniversitet. Jag trodde att jag kom till ett då jag inledde min studiebana för snart femtio år sedan. Jag upplever också att jag har varit i ett – åtminstone tidvis.

Vad är då denna bildning som jag är rädd att endast ska bli en dröm? Bildning är att förhålla sig entusiastiskt till att tillägna sig och förmedla så mångsidig kunskap som möjligt. Förmedling å sin sida går inte enbart ut på handel och beställningsarbeten. Bildning innebär forskning och undervisning, som förstås har ett instrumentellt värde, men också ett egenvärde. Bildning är kommunikation, och inom det kommunikativa har vi vid universitetet mycket att lära oss.

Bildning förutsätter en mångsidig språkkunskap – för en filolog borde det här vara en självklarhet. Den yngre generationen har mycket bättre kunskaper i engelska än min egen generation. Det är fint, men dessutom nödvändigt för att kunna hänga med i utvecklingen i världen.

De ungas kunskaper i finska blir dock sämre hela tiden. Krångliga, oklara meningar där man tappar bort sig bland alla termer och lånord ger inte ett intryck av språkkunskap i någon som helst text. Ett skönlitterärt verk med dåligt språk är dåligt. Likaså är en avhandling med dåligt språk dålig, särskilt om det gäller litteraturforskning. Jag drömmer om att vi kunde ta oss ur det nuvarande förnedringstillståndet.

Jag drömmer också om att läskunnigheten ska bevaras. En litteraturforskare måste kunna tolka, och färdigheter i tolkning kan man inte ha ifall man inte klarar av att noggrant läsa den text som ska tolkas. I sin tolkning får man inte heller påstå vad som helst, utan påståendet ska grunda sig i den text som tolkas. Det händer lätt att man tappar bort sig bland nya och föränderliga teoretiska modeller, men ändå tror sig ha hittat rätt. Man kan nå fram till sitt mål endast genom att noggrant läsa det skrivna ordet och genom att reflektera över det om och om igen, förstås också hela tiden ur allt nyare synvinklar.

Under de senaste åren har de gamla grundläggande sanningarna om läskunnighet utvidgats tack vare mina nya ”läskompisar”. Texten Alman ja ukin lukuhetket (Vauvakirja.fi, 2012) berättar om de stunder som jag har tillbringat med att läsa tillsammans med min dotterdotter Alma för fyra år sedan då hon var två år gammal. Numera har jag redan tre nya kompisar att läsa med. De oändliga tolkningsmöjligheterna i de lästa texterna är en bottenlös glädjekälla. Men man måste vara noggrann. Jag drömmer om att förbli just det – som forskare, som lärare och som människa.