Jag ordnade mina första kurser vid Helsingfors universitet under hösten 1970. De var så kallade praktikkurser där man i allmän litteraturvetenskap behandlade ”all” världslitteratur. Studenterna skrev några ark långa essäer och då vi träffades hade vi gemensamma lärarledda diskussioner. Undervisningsformen var alldeles ny. Vi hade anhållit om den i institutionens representation, som den då kallades, och fick vår vilja fram.

Jag fick två kurser på mitt ansvar och därmed inleddes mitt undervisningsarbete vid Helsingfors universitet. Jag var van vid att kritisera lärare och fick nu märka att det är ganska utmanande att själv undervisa som halvfärdig kandidat i humanistiska vetenskaper. Det första jag måste lära mig var att skapa en levande kontakt till mina studenter. Det var möjligt att öva sig i det, men alla kontaktsituationer var trots allt alltid nya och utmanande. De olika undervisningssituationerna, alla mina möten med studenterna, ingår i mina bästa upplevelser vid universitetet. De överträffar även de aha-upplevelser man får då man forskar i något.

Mina två sista årtionden vid Helsingfors universitet präglades av arbete med doktorander. I och med internationella projekt fick jag möta avhandlingsskribenter från Ryssland, Estland och USA. Tack vare min egna, livliga och unga internationella forskargemenskap fick jag i många fall känna stor glädje och stolthet som ledare.

Popularisering av det egna forskningsområdet har alltid varit en viktig fråga för mig. Då jag blev pensionerad kring julen 2010 ordnade jag föreläsningsserien Venäläinen klassikkoni (Min ryska klassiker), som var riktad till en större publik. Jag bjöd mina nyare och äldre kollegor, mina tidigare studenter som hunnit disputera och några av mina icke-akademiska vänner som talare. Jag avslutade serien med min egen avskedsföreläsning. Efteråt höjdes det röster för en fortsättning på serien, och sedermera har jag varit med och ordnat flera serier om rysk litteratur.

Dialogserien Kaksitoista tuolia, som ordnades på hösten 2012, vann allra mest bifall. Där diskuterade jag tillsammans med 12 finländska författare om olika verk eller teman inom rysk litteratur. Författarna hade själv fått välja vad de ville tala om. I seriens slutskede fanns det närapå 600 personer i publiken. Till mina allra käraste minnen hör dock mina första kurser på hösten och min avskedsserie fyrtio år senare. Det är en stor glädje att få fortsätta med vissa uppgifter som professor emeritus.

 

YTTERLIGARE INFORMATION OM BILDERNA

Bild 10:

På utflykt i vårkyliga Sveaborg med studenter i mitten av 1990-talet. Utflykten ordnades av en studentklubb i nyare rysk litteratur. Medlemmarna i klubben har sedermera blivit russister som är verksamma inom olika områden, de flesta på bilden har även blivit forskare, doktorer och professorer.

Bild 11:

Peeter Torop från Tartu på sin disputationsmiddag år 1995. Pekka Pesonen behandlar Torops rygg med en finländsk bastukvast som han gav i gåva till Torop.

”Torop var en student till Juri Lotman. Jag bekantade mig med honom år 1987. Under åren 1990–1996 var han gästlektor i rysk litteratur vid vår institution. Han disputerade i Helsingfors och opponerades av Boris Uspenski, en världskänd rysk kulturforskare och semiotiker. Numera är Torop professor i semiotik vid Tartu universitet.”