Jag har deltagit i internationell verksamhet framför allt i och med forskningsprojekten som jag har lett. Jag har varit med och anordnat drygt tjugo internationella seminarier. Mina bästa seminarieminnen är förknippade med de så kallade Tartuseminarierna som har anordnats från och med år 1987.

Den nordiska doktorskolan i rysk litteratur arrangerade i några års tid aktivt seminarier där talarna utgjordes av olika toppnamn från olika håll i världen. Det senaste projektet som jag deltog i var det tvärvetenskapliga projektet Understanding Russianness. I projektet deltog sociologer, folklorister, lingvister och litteraturforskare.

Mitt intresse för semiotik lockade mig till verksamhet och ledaruppdrag vid institutet för semiotik i Imatra. De stora internationella kongresserna i Imatra och vinterskolorna som samlade ihop folk från olika vetenskapsgrenar har varit oförglömliga.

De intressantaste av mina internationella uppdrag har varit uppdragen som bedömare vid utländska universitet. De mest frustrerande uppdragen har jag däremot haft i en internationell kommitté i Bryssel. Där försökte jag rangordna alla publikationer i litteraturforskning som ges ut på olika håll i världen. Med hjälp av kommitténs ”nollresultat” har man alltså försökt rangordna den humanistiska forskningen.

Vid mitt eget universitet har forskning i Ryssland och Östeuropa understötts och ordnats vid flera olika institut. Jag har deltagit i verksamheten och styrelsen i Sovjetinstitutet, institutet för Ryssland och Östeuropa, Renvall-institutet och Alexandersinstitutet. I de sistnämndas verksamhet har jag deltagit på olika sätt ända sedan de grundades.

De finländska slavisterna har en egen förening, Slavistipiiri, som nyligen fyllde 50 år. Jag var dess ordförande i drygt tio år under 1980- och 1990-talen.

Jag har regelbundet skrivit om rysk litteratur och även litet om annan litteratur i Helsingin Sanomat sedan år 1975. Mitt första radioprogram gjorde jag redan före det. Programmen som jag gjorde tillsammans med journalist Eeva Luotonen under 2000-talet har varit särskilt viktiga för mig, bland annat Venäläiset viisaat (De visa ryssarna) (2003–2005) som består av tjugo delar. I programmet fick vi besök av till exempel forskare, översättare till finska, teater- och tidningsfolk samt politiker.

Utöver mitt forskningsarbete fick jag mitt internationellt sett synligaste och intressantaste uppdrag år 1999. Då deltog jag i en jury som beslöt om det mest betydande litteraturpriset i Ryssland. I juryn deltog alltid en person som inte var rysk. Jag hade en helt annan åsikt än majoriteten av juryn. De förbisedda författarna lyfte mig därför fram som sin egen man, medan de å sin sida blev karakteriserade som författare som ”enbart västerländska slavister förstår”. Den här definitionen lever fortfarande kvar – jag är inte alldeles säker om jag ska vara stolt över den eller inte.

Tillsammans med mina kollegor och vänner grundade jag Ryska litteratursällskapet i Finland år 2013. Sällskapet har ordnat föreläsningsserier, litteraturresor, haft en läsecirkel och gett ut tidningen Ajan kohina på webben. Sällskapet har numera ungefär 300 aktiva medlemmar med många olika bakgrunder.