Jag var ingen exemplarisk student under min tid vid universitetet. Jag avlade studier i musikvetenskap utöver min tidigare examen, vilket fungerade utmärkt som extra sysselsättning vid sidan av att jag turnerade med bandet upp till två hundra dagar om året.

Mina studier har tillsvidare gjort ett uppehåll vid en kandidatexamen, men att avlägga en magisterexamen är inte en helt utesluten tanke. När jag har sysslat med musik har praktiskt arbete dock alltid segrat över akademisk forskning.

Jag minns med värme de före detta lokalerna som läroämnet musikvetenskap hade på Estnäsgatan i Helsingfors. I korridorerna som andades historia upplevde jag att jag åtminstone i någon mån bidrog till musikforskningens tradition. I föreläsningssalen på Mariegatan gjorde jag säkert många mer allvarliga kollegor förnärmade flera gånger.

Eftersom jag till en början var en lärjunge till den klassiska musiktraditionen, men sedermera egensinnigt började intressera mig för metallmusik, betraktade jag kanske musikvetenskapen och de akademiska kretsarna något ur en utomståendes synvinkel.

Tack vare Lordis seger i Eurovisionsfestivalen började metallmusiken bemötas nästan som folkmusik i Finland. Till och med statsministern gjorde djävulstecknet på pressfoton. Vi befann oss i en avgörande brytningspunkt mellan hög och låg kultur, vilket var främmande för många. Till och med Eero Tarasti, professor i musikvetenskap och en bemärkt semiotiker, var imponerad av det framgångsrika bandet ”Nightwash”.

Mina bästa minnen sammanhänger ändå med mänskliga möten på fester och andra studentevenemang.

Humanister varnas ständigt för att deras examen inte förbereder dem för något specifikt yrke. Många av mina studiekamrater har tagit sig in på intressanta karriärvägar – en del av dem oftare inom musikvärlden än andra. Omfattande nätverk och en överblick av såväl teater, festivaler som musikindustrin är oersättliga. Dessa saker uppstår inte ur ett vakuum, utan enbart när vi bekantar oss med andra människor.