Filosofie doktor Mirkka Lappalainen har fått flera priser för studier som behandlar den svenska tiden i Finland. Hennes nyaste verk Pohjolan Leijona – Kustaa II Aadolf ja Suomi 1611–1632 uppmärksammades med Fack-Finlandiapriset år 2014. För samma verk tilldelades Lappalainen Årets vetenskapsbok-pris i januari 2015. Trots sina banbrytande forskningar blev hon historiker av en slump.

Mirkka Lappalainens uppfattning om historia förändrades under det första studieåret. Hon fick höra att historien inte är färdigskriven, utan är ett ämnesområde som fortfarande kan utforskas vidare. Dessutom är många saker i historien omdebatterade.

– Det var överraskande att höra att det finns flera tolkningar av historia som man kan vara oense om. Många sådana tvistefrågor sammanhänger särskilt med begynnelsen av moderna tiden. Utifrån det här uppstod mitt intresse att undersöka den svenska tiden i Finland mer djupgående.

De som studerar historia får redan i början av sina studier behandla sådant material som ingen annan nödvändigtvis har forskat i ännu.

– Det var fint att lära sig att tyda gamla slingriga handstilar. Den färdigheten måste jag behärska för att kunna utreda innehållet i gamla dokument. Då jag bekantade mig med äkta forskningsmaterial redan i proseminarieskedet fick jag en känsla av att jag får göra något betydelsefullt.

Lappalainen blev dock historieforskare av en slump. Vid sidan av sina universitetsstudier var hon medlem i redaktionen för studentorganisationens tidning. Där lärde hon sig att använda ett ombrytningsprogram, vilket var en specialkunskap ännu i slutet av 1990-talet. Heikki Ylikangas, professor i Finlands och Skandinaviens historia, behövde då en assistent för sitt forskningsprojekt – en assistent som kunde läsa gamla handstilar samt redigera och ombryta böcker. I Ylikangas projekt fick Mirkka Lappalainen se hur det i verkligheten är att forska i historia.

– Då fick jag en väldigt stark känsla av att det här är det som jag vill göra i framtiden. Jag fick bekanta mig med äldre forskare och bilda nätverk med historieforskare som studerar den moderna tiden. Då jag arbetade med min doktorsavhandling fortsatte jag naturligtvis att samarbeta och diskutera med dessa kolleger.

Ofta sägs det att det viktigaste för en historieforskare är att ha bra sätesmuskler och ett sinnelag som lämpar sig för arbete i dystra arkivkammare. Kryddan till att utföra forskning hittar Lappalainen i källmaterial som härstammar från 1500- och 1600-talet.

– I Finland är största delen av det material jag använder mikrofilmer och tryckta texter, men i arkiv i Sverige får man se ursprungliga källmaterial. Det är gripande att komma åt material från 1600-talet och konkret kunna se spår från det förflutna i det. Känslan och doften av dokumentet, dess tyngd, bläckets färg och anteckningarna i pappren gör anknytningen till det förflutna mycket tydligare än vad digitaliserat och tryckt material kan göra.

Idéer till nya undersökningar föds och dör ständigt i Lappalainens tankar. Då Lappalainen forskade i hungersnöden som drabbade Finland 1695–1697, blev hon intresserad av klimathistoria och särskilt förhållandet mellan människan och klimatet. För närvarande planerar hon en studie kring klimatförändringen under lilla istiden .

– Jag deltog i symposiet Climate Change and Global Crisis in the Seventeenth Century i Tyskland på våren 2014. Temat för konferensen var klimatkrisen som skedde under lilla istiden på 1690-talet. I konferensen deltog både naturvetare och historiker och på så sätt framhävdes betydelsen av tvärvetenskaplig forskning och samarbete mellan olika vetenskapsgrenar.

Data man får i naturvetenskaplig forskning skiljer sig avsevärt från data som historiska källor ger.

– Ingetdera materialet i sig är tillräckligt omfattande för att kunna klarlägga förhållandet mellan människan och klimatet, och särskilt inte för att klarlägga hur människan har anpassat sig till klimatförändringen. Det här är ett ämnesområde där tvärvetenskaplighet är nödvändigt, betonar Lappalainen.