Tillbaka

Minna Maijala

Minna Maarit Maijala
18.5.1975, Brahestad

Filosofie magister 2001 och filosofie doktor 2008 (inhemsk litteratur), Helsingfors universitet

Forskare, fackförfattare
Forskare 2007–2008, Edith - Enheten för kritisk edition av finländsk litteratur, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura (Finska litteratursällskapet)
Koordinator 2008–2010, Den riksomfattande forskarutbildningen i litteraturvetenskap, Helsingfors universitet

Publikationer, forskningsprojekt och annan vetenskaplig verksamhet

Forskningsteman: Minna Canths liv och produktion, realistisk litteratur från 1880- och 1890-talen, känslor och passion i litteraturen, biografisk forskning, textkritisk forskning, manuskript och skrivprocesser.

Priser och utmärkelser
Kandidat till Fack-Finlandia 2014
Vinnare av Blogistanian Tieto 2014

Bild: Anni Kössi, Otava
Text: Minna Maijala (Riitta-Ilona Hurmerinta, red.)
Översättning: Nina Hänninen
Språkgranskning: Jonas Franzon

Minna Canth (19.3.1844–12.5.1897)

Författaren Minna Canths verk väckte stor uppmärksamhet. Redan debutskådespelet Murtovarkaus (1882) prisbelöntes i Finska Litteratursällskapets (SKS) skådespelstävling och hon upphöjdes snabbt till den framspirande finska teaterkonstens viktigaste författare vid sidan av Aleksis Kivi. Canth var känd som en läsare och skribent som följde sin tid och som modigt tog ställning till olika frågor såväl i sin skönlitteratur som i tidskrifter.

Till skillnad från sina manliga kolleger reste inte Minna Canth för syfte att uppleva den europeiska kulturen. Hon var djupt rotad hemstaden Kuopio med en stor familj och en framgångsrik affär som garanterade familjen dess levebröd även efter makens tidiga död. Många dåtida författare och konstnärer satte dock värde på henne som samtalspartner, som den som berättade om det nyaste inom västerländsk litteratur och vetenskap.

Bild: Wikimedia Commons.​
Bild: Wikimedia Commons.​

Canth hade råd att beställa hem europeisk litteratur och litteraturmagasin som hon systematiskt läste för att utveckla sitt tänkande och för att hämta intryck till sina skönlitterära verk. Människoöden och tragiska patologiska sjukdomshistorier, skildrade enligt det franska naturalistiska idealet som i Hanna (1886), Salakari (1887), Kovan onnen lapset (1888) och Sylvi (1892), där karaktärerna blir fördärvade efter att ha gett sig hän åt sina sjuka passioner, stötte också på starkt motstånd. Fräna kritiker med den konservativa Agathon Meurman i spetsen, ansåg att Canths verk var både farliga och motbjudande.

Samtida var väl förtrogna med de europeiska litterära strömningarna och de ideal, som Canths verk lutade sig mot. I den dåtida pressen diskuterade man vitt och brett om litteratur, dess syften och sätt att skildra. Man strävade efter att även de i högre grad konservativa läsarna skulle lära sig att läsa naturalistisk litteratur på dess egna premisser.

Efter Canths död tystnade diskussionen ändå snabbt och man började kategorisera Canth enligt kanon och kön, som en kvinnlig författare i hennes generation. Jämfört med den samtide Juhani Aho skildrades hon som den litterärt svagare "uppdiktaren" vars enda strävan var att predika om samhälleliga problem i sina verk. Under 1900-talet lästes Canths verk nästan enbart tendentiöst, som samhällsskildringar med ett visst syfte. Först i början av 2000-talet har forskningen lyft fram hennes stora litterära inflytande och medvetna skönlitterära, ambitiösa strävan som samtida uppskattade hos henne.

Bild: Wikimedia Commons.​
Bild: Wikimedia Commons.​

Mera om Minna Canth

Tillbaka